Karaktärfast och envis.

Jag har karaktär! Jag fullföljde mina planer och har haft en helvit månad, har tränat mycket, sovit mycket och ätit väldigt hälsosamt och bra (mättande dag enligt Viktväktarna). Efter en månad har jag faktiskt gått ner 1,6 kg. Det låter kanske inte så mycket, men för oss med sköldkörtelproblematiken så är det en bra viktnedgång. Nu har jag gått ner hälften av det jag vill gå ner för att komma till den vikten jag hade när jag var frisk (men också rökare) och 5-6 år yngre. Jag tror faktiskt det är möjligt även om det går långsamt.


Mättande dag är det som funkar för mig. Och det är skönt att slippa räkna points. Jag får äta tills jag blir mätt och allt smakar så gott. Vill jag svulla så går det bra. Jag har 35 bonuspoäng i veckan att festa på. T ex ett glas vin kostar 5 poäng, Marabou mjölkchoklad 100 g kostar 29 poäng, en kokosboll kostar 5 poäng. Man får fundera om det är värt att smälla i sig som förr. Ibland är det det och då är det inte mer med det. Man ska vara snäll mot sig själv.   


Jag kollade mina värden igen. De är fortfarande för hårt pressade. Vikarierande läkaren (suck) vill att jag slutar med Liothyronin. Jag blev så förbannad. Över min döda kropp. När man äntligen hittat en medicin som ger hopp om livet och energi, livsglädje... Jag hoppas riksdagen fattar ett positivt beslut angående den inlämnade motionen om bättre vård till oss. Läkare som den här vikarien kan ju förstöra livet för en. Jag slutar absolut inte med Lio. Han gick med på att jag ska ta nya blodprover om 6 veckor och då är min läkare tillbaka. Vi får se hur det blir sen. Jag kämpar på oförtrutet.    

Nytt hopp om livet.

Det har gått en lång tid sen förra inlägget om min hypotyreos, men nu har jag nåt att berätta och som känns viktigt att förmedla. Det började med boken Få livet tillbaka av Helle Sydendal som jag skrev om i förra inlägget. Sidorna där hon skriver om hur hon blev sitt forna jag gav mig stor förhoppning om att det kanske finns hjälp även för mig. Helle fick en ny behandling efter många år med enbart Levaxin (T4). Hon fick, efter ett himla kämpande, en kombinationsbehandling med Levaxin och Liothyronin (T3). Efter 7 månader blev hon sig själv igen: energisk, pigg och kilona rasade då ämnesomsättningen åter fungerade. När jag läste detta så var min enda tanke: det där pillret Lio vill jag också ha. Men som alltid när man är hypotyreos och inte helt hundra pigg så kommer man inte till skott. Jag orkade inte ta tag i det där, orkade inte boka tid hos den inkompetenta vården och bli dissad som vanligt. Men jag hade det här hela tiden i åtanke att en dag ska jag också ha en kombinationsbehandling.


I maj 2015 hade Sköldkörtelföreningen en heldag i Stockholm med inbjudna föreläsare, bland annat Helle Syrendal, min nya guru. Självklart anmälde jag mig till den här dagen. Bara det att få lyssna på Dr Helena Rooth Svensson var värt att komma för. Men Helle var huvudartisten för min del. Hon gjorde mig inte besviken. Det var fantastiskt att få lyssna på hennes resa. Efteråt var jag helt övertygad om att jag måste ta mig i kragen och boka en tid hos läkaren på vårdcentralen för att få en remiss till specialister, Endokrinmottagningen. Jag mobiliserade kraft hela sommaren, läste på om behandlingar och lärde mig mer om Hypotyreos. Sen ringde jag VC för att boka en läkartid och den här gången var jag riktigt tuff. De ville boka in mig hos "min" läkare; den inkompetenta äldre damen. "Nej! Jag vill ha träffa en modern läkare, sa jag med bestämdhet. Har ni någon ny, ung, som hänger med i utvecklingen, som vet nåt om hypotyreos?" Sköterskan som jag pratade med tjafsade inte, tvärtom var hon helt med och sa att då finns det en läkare som var modern, en Sara. Ville jag boka en tid hos henne? Ja tack. 


Jag var hemskt nervös den morgonen jag skulle träffa läkaren. Det kändes så himla viktigt att bli bemött på ett bra sätt och att hon skulle lyssna. Man är skör nog och vill inte bli dåligt behandlad igen. Jag hade med mig en kopia på ett brev Dr Helena  Rooth Svensson skrivit till Socialstyrelsen i väskan. I alla fall, den nya doktorn var ung och fortfarande under handledning. Kanske det kunde vara bra, kanske inte. Jag pratade på och hon lät mig prata. Jag berättade varför jag var där, hur jag blivit behandlad hos VC och hur jag mådde. Jag berättade om brevet till Socialstyrelsen (hon frågade om hon fick kopian förresten. Precis det jag önskade) och att jag fått veta att det finns en medicin Liothyronin som kanske kan hjälpa. Jag sa att jag mår rätt så bra, men inte hundra bra, det är inte som förut och jag är aldrig aldrig glad. Jag sa att jag inte kan acceptera att ha det så här i resten av mitt liv, kanske 30 år till eller mer. Att jag vägrar att acceptera det för jag har rätt att må bra om det är möjligt. Jag vill må bra! 


Hon lyssnade utan att avbryta. Bara det var guld värt för det är ju så att när man kämpar för sitt liv så blir man känslosam. Mina tårar rann men jag ville inte uppfattas som en hysterika. Jag var lugn, saklig, påläst och väldigt bestämd. Hon säger: "det är ju så att vi har begränsad kunskap på VC" (skönt när nån är ärlig). Det var också en mycket bra öppning för då kunde jag säga det som var mitt syfte med besöket: "Det är därför jag vill ha en remiss till specialist, en endoktrinolog". Läkarbesöket slutade med att hon först ville ta sedvanliga blodprov för att se att allt var ok samt blodprov på sköldkörtelvärdena. Sen skulle hon diskutera mig med sin handledare. De två tillsammans skulle bestämma om de skulle skicka en remiss till Huddinge Sjukhus. Jag var nöjd när jag gick ut från VC för jag tyckte jag kommit mycket längre än jag nånsin gjort. Nu var det bara att vänta på beskedet. 


En vecka senare får jag ett brev från Endoktrinmottagningen på HS. Jag hade fått en tid bara några dar senare. Så lycklig jag blev. Äntligen händer det grejer. Jag fick träffa självaste överläkaren. Han lyssnade på mitt ärende som jag drog i stora drag. Att jag ville testa Liothyronin, kunde han kanske skriva ut det åt mig? Han tittade på mig och sa: "du ska veta att jag och mina kollegor tror inte på den medicinen". Nähä, sa jag, väldigt förvånad över hans kommentar. Finns det några biverkningar med den? frågade jag. "Har man ett svagt hjärta ska man inte äta Liothyronin, men i övrigt nej". "Dåså, sa jag. Då finns det inget att förlora att jag testar den då, eller hur?" (jag var sur). "Nej", sa han sen. Jag gick genast och hämtade min burk Lio på apoteket. Den kostade bara ett par hundra och kommer räcka i ett halvår. Det kändes som jag vunnit på lotto även fast läkaren sa som han gjorde. Jag tänkte inte låta mig nedslås av hans kommentar. 


Bara en timme senare samma dag såg jag ett inlägg på Sköldkörtelföreningens sida i Facebook om en inlämnad motion till riksdagen. Jag läste med gapande mun. Va, är det sant? Är vi är så få som får Liothyronin utskrivet? Jag stirrade på min burk som jag precis hämtat ut från apoteket. Wow, jag har ju lyckats med nåt enastående som har en burk i min hand. Läs motionen här. Det är mycket viktigt att vi blir lyssnade på! 


Jag satte genast igång med att äta min nya medicin i kombination med Levaxin. Läkarens ordination var 5 mcg om dagen (tabletten är på 20). Jag hade jättesvårt att dela den i en fjärdedel, så jag bröt bara av den i halvor och svalde 10 mcg. Jag vet att man ska lyssna på ordinationer, men nu blev det inte så. Redan efter några dar märkte jag effekt. Den största förbättringen var påtaglig. Det var som att "filtret" som dämpat mig i fyra år försvann. Helt plötsligt kände jag glädje, hopp om livet och fick en ny energi som jag inte känt på år. Ögonen fick tillbaks sin glans, svullnaden i kroppen försvann och jag gick också ner ett par kg på kort tid. Det var helt fantastiskt! På tre månader skedde mirakel i mitt tycke. Jag tog blodprover på min vc efter en månad. Dock var det överläkaren som analyserade resultatet och han skrev till mig: "Perfekta prover. Fortsätt på inslagen väg". TSH var på 0,89, fritt T4 15 och fritt T3 3,9. Jag hade väldigt ont i axlar och nacke och gick ofta på massage för att mjuka upp muskler och få bort knutor. Massösen tipsade om att äta Magnesium som är bra för musklerna. Jag tänkte att det kunde vara värt att prova. Jag googlade på Magnesium och fann information som var helt ny för mig: att magnesiumbrist kan förekomma vid sjukdomar i sköldkörteln (läs här). Av en slump hittade jag liknande info gällande Selen med (läs här). Jag köpte genast en burk av vardera. Ju mer jag googlar runt, desto mer information hittar jag om ditt och datt som rör hypotyreos som man fan borde få veta. Läkarna vet ju ingenting. Gud man är helt utlämnad i denna jobbiga sjukdom. 


Sen har jag gjort nånting dumt. Jag blev så ivrig av viktnedgången och ville skynda på processen. Så efter 3 månader med 10 mcg Liothyronin ökade jag dosen till ytterligare 10 mcg på eftermiddagen dvs 20 mcg fördelat på två gånger. Jag hade nämligen hittat ny information att Liothyronin ska fördelas på flera gånger under dagen då den verkar så snabbt till skillnad mot Levaxin. Så utan att rådfråga nån så dubblar jag dosen. Efter en månad mådde jag inget vidare. Dödstrött, nere, svullen, gick upp i vikt, energilös och fick grumliga ögon. Jag kopplade inte att det hade med medicinen att göra. Det var när jag träffade läkaren på VC för att få en ny burk med Liothyronin utskriven som jag förstod att allt var åt helskotta med mina värden. Jag hade tagit blodprover en vecka innan och jag stirrade på resultatet på läkarens dataskärm. TSH-värdet var på 0,03. Jag insåg att jag pressat ner värdet alldeles för mycket och för snabbt. Snacka om bakslag. Läkaren behövde inte säga så mycket. Jag förstod alldels själv att jag måste sluta med de extra 10 mcg omedelbart. Så dumt av mig. Man leker inte med såna här saker. Nu är sköldkörtelhormonerna i obalans och jag har mått skit i en månad fast jag återgått till den dosen jag ska ha. Ska ta nya prover om 2 veckor så får vi hoppas att de förbättrats. Jag är så arg på mig själv som har lattjat med doserna. Tyvärr blir det lätt så när man inte har nån som har koll på en, ingen läkare som följer upp. Men jag lär mig den hårda vägen :)


Idag började jag mitt nya sunda liv. Nja, i alla fall ett litet tag. Under en månad ska jag ge fanken i alkohol, socker, koffein och ohälsosam mat. Det ska bli intressant att se om 1) jag har karaktär 2) om jag kommer att må bättre 3) om jag går ner i vikt. Wish me luck!      
                                

Bad to the bone.

Sjöng George Thorogood. Jag känner mig lite så när jag nu ska summera efter en lång tid. Jag har inte skött mig enligt Itrims principer. Således har jag inte nått mitt mål utan har massor kvar att gå ner. Under sommaren går det inget bra alls. Så mycket frestelser och livet leker. Men till hösten sätter jag ny fart med bättre mat och alkohofria månader.

En sak har jag dock kommit igång med och det är löpning. Jag blev anmäld till ett lopp på en mil och kände att oj jäklar. Nu måste jag ju börja löpträna. Under våren har jag gått på några löparträningar med coach. Köpte schyssta skor o kläder som gav en kick. Så i juni hittade jag ett nybörjarprogram på nätet, kolla här, som jag har följt regelbundet. Det känns alldeles fantastiskt bra att springa. Jag till och med gillar det! Jag är väldigt förvånad över denna omvändning då jag alltid har avskytt löpning. Jag kommer definitivt fortsätta med detta.

Jag är också fortsatt rökfri och det är absolut inga problem. Lite trist att en viss person som jag tycker om lite extra, röker. Men jag säger inget. Jag märker att han stör sig på sina cigg alldeles självmant. Igår sa han att han vill sluta igen. Tror han kommer lyckas för han är så målmedveten.

Sköldkörtelvärdena är som för ett år sen. Ingen förbättring eller försämring. Äter mina 100 mg Levaxin. Jag vill höja för att få fart på ämnesomsättningen. Doktorn säger nej. Jag är inte nöjd med det beskedet. Så i höst ska jag försöka få en tid hos en specialist, en endokrinolog. Man får inte ge upp. Det är min kropp!

Gott nytt 2013.

Nytt år. 2013 ska bli mitt!

Ett evigt svullande och festande har satt sina spår. Jag är inte så där pigg längre. Känner mig sliten och tjock. Är full med volanger. Fläskvolanger. Jag som hatar rysch pysch. Vågar inte väga mig. Mår dåligt av mitt dåliga leverne. Idag börjar jag om med en strikt diet. Äter 2 dl havregrynsgröt med minimjölk på morgonen och sen blir det smoothies o andra Itrimprodukter resten av dagen. Start idag med en liten paus på 6 dar då jag ska till New York. Fan om jag vacklar. Fan om jag fuskar. Jag har ett mål att nå 20 februari. Slutmålet som jag borde ha uppnått i november om jag inte hade gett upp. Det är dags att sätta igång. Igår bakis o pizza till middag. Idag diet och 40 minuter på löpbandet. Världsrekordlänge för mig. Konditionen är det inget fel på. Den är fantastisk. Tack vare spinningpassen. Jag vet vad jag ska köpa för present till mig när jag når min målvikt. Ett par löparskor i bästa kvalité. Jag minsann ska bli en löpare när snön töat bort. Den belöningen känns bättre än en ny garderob. 2013 ska bli mitt sunda år och jag ska bli atletisk o vältränad!

l januari firar jag även 2 år som rökfri. Det är fantastiskt! Inte en gång har jag vacklat sen mitt bloss som jag tog av en kompis i augusti 2011och som fick mig att må illa. Aldrig mer röka! New York är 2-årsbelöningen. Och jag har fler förbättringar som pockar på. Alkoholen... yes, indeed. Återkommer om det.

Det är ok.

Jag var på vägning igår igen på Itrim och var livrädd över att se resultatet. Jag sköter ju inte det här med dieten alls. Jag hade ett uppföljningssamtal med min nya coach för 2 veckor sen och då sa jag till henne att jag vill inte äta så där strikt den kommande tiden. Det är ingen idé för jag vill inte. Underbart nog lyssnade hon och förstår hur jag funkar. Vi gjorde en ny plan. Jag ska försöka hålla mig till meny Varierat dvs jag äter frukost o lunch, men byter ut mellis o kvällsmat till Itrims måltidsersättningar. Jag tyckte det var ett bra upplägg. men jag har inte hållit det alls. Jag sa att jag kommer göra det efter nyår. Jag vet hur jag är. Jag tappar motivationen om jag "inte får göra som jag vill". Tack o lov är min coach klok och tjatar inte.

Jag äter som förr och festar och har mig. Jag tränar dock lika flitigt som alltid. Jag försöker undvika bröd. Jag gick upp nästan 3 kg när jag gick över till "vanlig mat" efter den strikta dieten. Det är ju helt normalt och naturligt. Dock kändes det ledsamt. Och det är ju bra om jag känner så. Att jag inte nöjer mig med det. Igår visade vågen att jag gått ner en del på två veckor. Nu ligger jag på endast 0,6 kg över mitt bästa resultat under invägningarna. Det är ju fantastiskt! Juletider och kalas stundar. Jag är vrålhungrig o sugen. Jag kommer smaska i mig en hel del. Men... efter årsskiftet, efter resan till NY, kommer jag satsa järnet på att bli av med de återstående kilona för att få min drömvikt. Jag är övertygad om att till beach 2013 är jag klar :) 

Idag fyller jag år, tjing tjong!    

Minus trots svullande.

Har tagit en paus från den strikta dieten. Är inte motiverad att gå hungrig och missa allt kul i livet pga en jävla bantning. Så jag har ätit och druckit och gjort alla fel man kan göra som Itrimkund. Nej, inte alla fel. Jag tränar lika mycket som alltid; 4-5 dar i veckan. Och kanske är det träningen som räddar mig. Vågen visade på en minskning på 1 kg. Helt otroligt. Är fett glad.   

Samma vikt som i januari 2010.

Dag 56. Hittade ett dokument i datorn, en excelfil döpt till Fettokollen. Däri har jag skrivit ner aktuell vikt, önskad vikt och i en tredje kolumn min drömvikt. Sen hade jag lagt in formler så det blev uträknat hur mycket jag måste gå ner för att nå respektive önskad vikt. Viktkollen startade i januari 2010 och höll på till september samma år. Sen är det glapp till januari 2011 (då jag slutade röka). Jag fyllde i vikten under några veckor, men slutade tvärt i slutet på februari 2011. Ja, och sen har det ju barkat utför... Å jag började blogga istället.

Det roliga är att jag väger lika mycket nu, i oktober 2012 som jag gjorde i januari 2010. Äntligen har jag en vikt som innan jag slutade röka. Äntligen har jag samma övervikt som när jag började med den där excelfilen, haha. Det hände lite grejer som störde min plan att gå ner i vikt efter det att jag skapade den där excelfilen, men nu är jag på banan igen och kan fortsätta med fettokollen. Den här gången är planen att gå ner till drömvikten och kanske nåt kilo till - till samma vikt som jag hade innan jag födde barn. Det vore ju fett nice ;) 
Men vi tar en sak i taget. 

Tränar som en tok, äter Itrims begränsade produktutbud, frossar i popcorn, är ganska så hungrig, men inte deppig. Jag har energi, sover bra och börjar bli glad i mitt nya jag som blir smärtare för var dag som det känns just nu. Nu går det riktigt fort att tappa grammen.  

Äntligen.

I onsdags var det dags för fjärde mötet med Itrimgruppen. Denna gång var jag på bättre humör (så jag byter inte grupp), så det var en trevlig träff. Flera av dom som går i min grupp har blitt synbart smala. En tjej har gått ner 12 kg! Vi började samtidigt och jag har bara gått ner hälften. Hursom, så blev jag glad när jag vägde mig. Jag hade gått ner 1,5 kg sen förra vägningen. Trots mitt svullande av popcorn och andra dumheter. Jag blev glatt överraskad. Nu börjar jag närma mig den vikten jag hade innan jag slutade röka! Mitt mål är några kilo ytterligare. Jag vill ner till en vikt jag hade för 10 år sen :)

Nu märks det på kläderna att jag gått ner. Jeansen börjar hänga där bak och dom vill gärna hasa ner trots bälte. Plagg som jag inte burit pga kroppsformen sitter väldigt bra idag. Det känns fantastiskt att börja få en mer slimmad figur. Jag är riktigt glad! Ikväll ska jag på lokala krogen o lyssna på kompisar som lirar och sen blir det dans. Blir lite alkohol också. Hoppar över kvällens Itrimmåltid och äter på restaurang. Det kommer bli några kalorier för mycket, men jag tränar i morrn också (tränade i morse). Det kommer bli bra i slutändan. 

Återfall.

Usch, jag har ätit massor. Alldeles medvetet och på eget bevåg. Jag har druckit vin och bubbel och ätit brutalfettiga grejer. Å inte har jag tränat sen i torsdags. Vägde mig idag och vågen visar obarmhärtiga +2. 2 kg upp. Fifan vad dåligt av mig. Ångrar jag mig? Ja lite. Det är ett sånt kämpande och så spolierar man allt på ett par dar. Jag har halva tiden kvar av min "bantningskur"och får helt enkelt dra ner på kalorierna under de kommande veckorna. Kommer aldrig nå mitt mål om jag fallerar så här. 

Sanningen är att jag är så less på det här livet. Det är tråkigt och meningslöst. Jag blir ju inte lyckligare precis. Känner ingen motivation för fem öre.     

Ont i magen.

Den senaste veckan har jag haft väldigt mycket magknip. Magen är utspänd och svullen och det är gasigt och pruttigt och jätteobehagligt. Jag funderade på vad i födan som jag inte grejar. Jag misstänkte barsen eller smoothien. När man läser innehållsförteckningen på dessa Itrimprodukter så innehåller dom socker, gluten, vete, laktos, det omdiskuterade sötningsmedlet sukralos mm. Man blir ju lite fundersam då. Nånting i detta funkar inte på mig, men vad? Bara det inte är maten... :(   

Jag gick till mitt center och träffade chefen som stod i kassan. Jag berättade om mina magbekymmer och faktiskt så kände hon till att detta kan hända för vissa människor. Hon själv och flera med henne har fått bekymmer med magen av barsen. Pröva att undvika dom några dar, var hennes rekommendation. Ja, absolut. Hoppas det hjälper! Skönt att få bekräftat att det kan vara produkterna. Jag pratade också med henne om mitt önskemål att ev byta grupp. Jag tycker inte att coachen jag har är så inspirerande. Gruppträffarna är inte så givande som jag önskat. Anledningen är att vår coach inte känns tillräckligt trovärdig för mig. Hon verkar följa skolboken och thats it. Hon är dålig på att svara på våra frågor. Man ser på henne att hon aldrig varit överviktig. Hon kan knappast veta vad vi går igenom. Jag sa det till chefen på centret och hon förstod vad jag menade. Hon bekräftade att min coach inte har gått dietprogrammet själv. Vi bestämde att jag ska gå på nästa gruppträff och efter det bestämma mig om jag vill fortsätta eller byta grupp. Om jag vill byta ska jag höra av mig till chefen så ska hon hjälpa mig. Känns skönt att hon lyssnar och förstår. 

Dag 27.

Inget nytt under solen. Det går bra. Jag äter det jag ska äta, tränar det jag vill träna och maskar från promenaderna. Tror inte det händer så mycket på vågen. Det går verkligen sakta för mig. Är rädd att det är sköldkörtelproblematiken som gör att det går så segt med fettoreduceringen kring midjan. Men jag ger inte upp. 2 månader kvar. Jag vill inte väga mig hemma utan kommer göra det varannan vecka när vi har gruppmötena. Känns minst hysteriskt att göra så. 

Framsteg.

Vilken skillnad det är att öka från 600 kcal till 800. Det känns som rena lyxet att bli lite mättare. Smoothiesarna och barsen är riktigt goda. Maten är sådär, men man står väl ut. Jag kan dock börja sakna proteiner. Vill ha grillad mat. Och lax. Det är 60 dar kvar att leva det här strikta livet. Jag har ju klarat en tredjedel, så nog ska jag klara de andra två delarna också. Bara att bita ihop. Jag tränar mycket och gärna, dock har jag slarvat med promenader. Orkar inte med att promenera i ur och skur. Det är så tråkigt. Jag måste nog öka på med ett träningspass på Itrim.

I fredags tog jag massage igen. Blev så glad när massösen sa att det börjar märkas att jag tränar. Jag var rätt avspänd i musklerna och kände inte så mycket smärta. Fredagsmassagen är min belöning. När jag ligger där och blir knådad så sänder jag tacksamma tankar till någon däruppe som ger mig denna möjlighet att få ta hand om mig och unna mig välbehag. Jag märker att kroppen förändras dag för dag. Till det bättre. Jag tror jag kommer få en väldigt vältränad kropp om jag fortsätter så här. Känns fantastiskt att kanske kunna ståta med en schysst kropp på beachen nästa sommar. Hade man ju aldrig trott för ett par veckor sen. Nu tror jag. Och jag längtar efter att få köpa en ny garderob sen när jag nått mitt mål. Jag läste i en astrologibok att skyttar blir fåfänga i medelåldern och det är väl där jag är, hihi. 

Jag var på Pulsträningen idag och träffade en kvinna som är med i samma grupp som mig. Hon började en vecka senare än mig och lider tydligen väldigt mycket av dieten. Jag sa att hon kunde ringa mig om hon behöver stöd. Det vill hon, så vi bytte nr. Det är ju bra att ha en kompis som vet vad man går igenom  

Nu blåser vi faran över.

Dag 17. Tjoflöjt vad jag krisade i fredags. Det var verkligen ledsamt. Som tur var lade jag mig i hyfsad tid och har sovit ut så jag blev pigg och glad igen. Den här helgen har varit fantastiskt bra för mig. Jag har varit fullt sysselsatt, så det har inte funnits tid att tänka på hungern. Och nu kan jag äntligen börja nedräkningen. Nu är vi inne på de sista skälvande dagarna med den jäkla jobbiga dieten. 4 dar till... Och så träning träning. Blir kanon!

Vedermödor.

Träffade min coach i morse för ett motivationssamtal. Klockan var 7 på morgonen och jag var trött så kanske det påverkade mitt humör. Jag vill nästan ge upp just nu. Känner mig så missmodig och omotiverad. Varför ska jag gå ner i vikt? Så jävla farlig övervikt har jag väl inte? Viktnedgången går alldeles för långsamt med tanke på hur jag kämpar. Coachen tror att det beror på hypothyreosen, den lilla jävla fucking bromsklossen. Tårarna rann. Jag är så orolig och rädd att jag inte ska lyckas med mitt mål. Det kommer inte gå vägen, jag ger upp, skiter i det här. Coachen sa att vi borde skriva in Tålamod som en Förbättring att jobba efter. "Du går ju ner, det går ju åt rätt håll! Du måste ge det tid. Att gå ner i vikt går inte på en kafferast!". Jag tror tårarna mest berodde på att jag måste fortsätta med den knepiga dieten även efter vecka 3. Visserligen får jag gå upp till 800 kcal, men i 9 veckors tid? Fyfan! Hur ska jag stå ut? Känns så deppigt att leva så här. Så tomt, tråkigt och enahanda.

Jag hatar dom där sopporna. Jag har tyckt att Tomatsoppan är ok, men igår kväll kunde jag knappt äta upp den lilla portionen. Den äcklar mig. Kycklingsoppan är ännu äckligare. Jag hatar broccoli i vanliga fall men vart så desperat att jag köpte Broccoli/purjosoppan i förhoppningen att slippa dom andra sorterna. Lustigt nog är den ok. Godare än kycklingsoppan. 6 dar kvar. Kroppen är trött, har ont överallt. Fast på ett bra sätt. Träningsvärk är ok. Belönade mig med massage idag på lunchen istället för träning. Jävlar vad stel jag är och knutorna har massproducerat sig under sommaren och vandrat ända upp i hårfästet i nacken. Det gjorde så ont när massösen bearbetade dom. Jag tycker knutorna skvallrar om att jag inte mår bra i själen, djupt därinne.

När jag kom hem mötte jag en granne i porten. Hon hade ett trist besked att ge mig angående mitt önskemål att bygga ut altanen. Styrelsen som hon är med i, beslutade att inte godkänna mitt förslag. För mig var det liksom pricken över i över en redan dålig dag. Vi pratade på och så kom vi på en annan lösning som inte blir så dum. Hon ska ta upp det förslaget med styrelsen som säkert kommer godkänna det hela och då blir det ju bra. Men hur det än var så var jag väldigt nere när vi pratade. "Hur är det, har det hänt nåt?" undrade hon. Och där kom tårarna igen, hur pinsamt som helst. Jag svamlade på och var säkert helvirrig: "Nä, det har inte hänt nåt eller jo det kanske det har eller jag vet inte..." Till slut erkände jag att jag går på diet och krisar så in i vassen idag. Skulle vart på Gröna Lund ikväll men bangade, bangar från allt kul nu för tiden och allt är skit och hej och hå. "Går du på Itrim i centrum?" frågade hon då. Ja säger jag förvånat. "Jag med, säger hon. Har gått där i 1 1/2 år och har gått ner 20 kg. Det är så himla bra där. Vad du än gör, ge inte upp! Du kommer få din belöning, ge inte upp, lova mig det! Jag ska på en middag nu, sa hon, annars hade jag bjudit in dig. Jag plingar på på söndag så pratar vi Itrim. Seså, ge inte upp, du kommer bli så nöjd sen."  Vilken Itrimgud skickade den här damen till mig? :)
    
Nu helg. Gömmer mig i tv-fåtöljen, men med ett snett leende på läpparna. Så det kan bli.  

2 veckor o nu känns det bra.

Krisen är över. Nu känns det bra igen. Är inte så där hungrig längre trots tuffa träningspass varje dag. Idag kom endorfinkicken, så jag är glad. Inifrån ut glad. Två veckor har gått, en kvar. Det ska jag fixa! I morrn bitti ska jag träffa min coach och prata steg 2.

Halva tiden har gått.

Ja av Rivstarten Snabb alltså. Dag 12. Det känns inget kul med nånting just nu. Står still på vågen trots att jag stenhårt hållit på kaloriintaget. Kanske det är träningen som gör att jag inte minskar i vikt. Muskler är ju tyngre. Men ändå... Känner ingen större skillnad i byxlinningen vilket är det jag helst av allt vill. Brösten krymper dock, likaså mina lovehandels och kinderna är mer markerade. Rumpan har blitt lite mindre också. Men magen är lika vidrigt stor.

Igår började våra lärarledda pass. På måndagar är det gympa. Jag har inte varit på den på ett år för jag har skämts så över min kropp. Nu kämpade jag med hull och hår och det var underbart. Gympa på måndagar är givet! Idag är det spinning. Det är kul, men jag har en jäkla träningsvärk idag så det blir nog lite jobbigt. Har ingen hunger. Har ingen aptit på nånting känns det som. Tror jag är lite depp. Jag var på en dejt igår kväll. Killen pimplade vin och jag drack mitt vatten med en citronskiva. Jag kände mig skittråkig. Å andra sidan såg jag killen med nyktra ögon. 1 1/2 timme med honom räckte. Inget för mig. Jag tror jag ska vänta med dejter tills jag är mitt rätta jag. Just nu vill jag bara vara hemma och kolla tv, pyssla och sova. Är hemskt trött. Lustigt nog har flera personer på jobbet kommenterat mig. Du ser fräsch ut, pigg, lyser om dig - ja såna saker. Himla konstigt när man helst vill gömma sig från omvärlden. Vi har konferensdagar på jobbet. Kräftskiva ikväll. Jag smet för en sån tillställning funkar bara inte när man går på diet. I morrn ser jag framemot poweryogan för snablar vad jag har träningsvärk precis överallt :)   

                                                              Stop! No fun for me :-/

Tuffa dar.

Dag 10. Jodå, det går framåt. Har tappat 3,1 kg. Tack o lov. För det får mig att fortsätta denna plåga. Den här helgen har varit tuff. Det är skittråkigt att äta sina pulversoppor och shaker. Jag längtar efter pizza, nåt krispigt att knapra på, godis vad som helst. Jag ser mat överallt och plågar mig med att bläddra i kokböcker för att planera vad jag ska fira med när jag väl får äta. Jag var också på en 50-årsfest med dignande buffébord och vin och öl. Bara att äta och dricka. Jag som tränat för hårt hela veckan är ständigt hungrig. Mina 600 kcal födointag är på tok för lite till den dagliga tuffa träningen. Så jag gick till festen hungrig för måltidsersättningen mättar inte just nu. Dricker vatten och kämpar på. Men det mättar inte. Och hungern gör en ledsen. Vad håller jag på med? Är det värt att hålla på så här? Jag klarade att stå emot frestelserna och höll igång till sent på natten. När jag kom hem slocknade jag direkt. Helt slut. Och jag hade glömt att äta mitt fjärde mål. Inte bra. 

Jag sov rätt länge idag och låg i sängen länge och drog mig. Hade inte den där energin. Jag var vrålhungrig men orkade inte gå upp. Känns som man är på farliga vägar. Så småningom gick jag upp och då var det redan lunchtid. Jag var tvungen att äta min gröt och en shaker ganska så direkt efter. Det ska ju gå 4 timmar emellan men jag har vridit en del på dygnet.

Så hör en kompis av sig och vill gå på pulsträningen (cirkelträning) hos Itrim. Jag följer med trots allt. Och det var bra. Dels blev det 35 min svettig träning, dels för att jag snackade med en coach och berättade hur jag mår. Att jag är väldigt hungrig sen några dar. Hon frågade hur jag tränat i veckan. Varje lunch har jag tränat hårt på crosstrainern och löpbandet + promenerat extra långa sträckor för att få mina 8000 steg. Oj, det är för hård träning på så lite kalorier sa hon. Men jag tänker inte ändra på min träning. Jag behöver det, vill det och har inte bättre för mig. Men hon lyckades ändå ingjuta en del motivation. Hon sa att om jag tränar så där hårt så kan det nog vara så att jag inte ska övergå till Matsedeln Snabbt (800 kcal) utan äta varierad kost efter mina 3 veckor med Rivstarten. Det gladde mig mycket och jag såg ljuset i tunneln. Tror det är helt rätt. Det kommer bli sjukt mycket träning med start nästa vecka då våra lärarledda pass börjar på jobbet och utbudet är fantastiskt och varierat. Jag vill gå på allt! Jag bokade en tid för Motivationssamtal med min coach på fredag morgon för att planera för nästa steg i programmet. Då har två veckor gått och förhoppningsvis har jag tappat lite till i kilo så hon ser att jag går åt rätt håll. Det är inte så hysteriskt många kilo att gå ner till mitten av november. 

Så jag kör vidare. Vägra ge upp :)            

Så mycket energi.

Dag 4. Jag glodde på OS-avslutningen som slutade ett på natten och sen låg jag i sängen pigg som en mört och lirade wordfeud nån timme till. Så förstå att jag var lite seg när klockan ringde på morgonen. Ööh, jobbdag. Men efter jag ätit min lilla portion gröt på stående fot (stressad) och rusade ner till bussen så hände nånting. Jag drabbades av nån slags eufori som varade hela dan. Jag kände glädje och hade massor med energi. Jag tog tillfället i akt såklart ochtog tag i sånt jag skjutit på länge och skuttade ner till gymmet och körde 40 minuter på crosstrainern (-522 kcal). Jag vart inte ens särskilt trött på eftermiddagen! 

Min stegräknare visade på knappt 4500 steg så jag var tvungen att hoppa av en hållplats innan för att gå hem, en prommis på ca 25 minuter. Det får blir en promenad varje dag om jag ska komma upp i 8000 steg på vardagarna. Tur det är rätt årstid. 

Överlevde.

Dag 3. Jag sov i över 9 timmar. Stenhårt. Jag vet inte när det hände sist så det var ju oväntat men välbehövligt. Trots det så mådde jag skit hela förmiddagen. Mest i själen. Fick sån längtan efter familjen och vart ledsen. Men så gjorde jag kaffe (glömde dricka igår vilket är helkonstigt eftersom jag är kaffoman) o läste tidningen och så kändes allt bättre. Huvudvärken lättade. Jag bestämde mig för en slappardag. Ingen stegräknare, ingen träning, inga krav. Så ringer en kär vän som flyttat utomlands och undrar om de kan hälsa på för de är i stan. Besöket blev en underbar vändpunkt för humöret. Resten av dan gick alldeles utmärkt. Det ledsna flög sin kos och jag åt mina soppor och drack mitt vatten utan att lida alltför mycket. Å vågen visar redan -1 kg.   

Händelserik dag.

Dag 2. Frös i märg och ben hela natten. Jag vaknade noll pigg och med begynnande huvudvärk. Kände mig lite eländig sådär. Mycket hungrig. Jag blir förvånad över hur snabbt man påverkas. Jag menar, det har ju funnits dagar då man inte ätit nåt pga sjukdom eller så, men jag har inte mått så här konstigt då. Å andra sidan fick jag värsta mensen så det är säkert det som påverkar. PMS på detta är inte det mest ultimata. Hursom kom jag iväg på en långpromenad med en kompis. Vi knallade i drygt 2 timmar och många steg blev det. 

Jag var rätt trött i benen o rumpan, men hade tid för Itrims konditionstest på eftermiddagen. Det var absolut inget avancerat eller tungt, men jag fick ändå ett för mig dåligt resultat. Jag vet inte om det beror på min långa vandring innan. Jag antar det. Jag orkade inte gå med värsta tempot. Blev besviken ändå för jag har ju rätt bra kondis i och med att jag tränat så mycket på spinningcykel. Å andra sidan var det 1 1/2 månad sen jag tränade så hårt och det har blivit mycket öl och många souvlakispett sen dess. Fan, kondis är färskvara. Måste hålla det i trim för tusan. 

Det positiva var att jag träffade fler deltagare och vi kommer vara i samma grupp med start på onsdag. Kändes jättebra att träffa dom här tjejerna. Ska bli underbart med stöd från såna som förstår. Mina kompisar kan ju omöjligt göra det. Två av tjejerna har kört Rivstartsprogrammet i 1 resp 3 veckor redan. Dom berättade om dag 3 och 4. Svåra dar. Men dom härdade ut och nu var båda väldigt energiska och glada. Dom hade tappat 6 kg var trots olika tider. Det dom berättade motiverade mig mycket. Den ena tjejen tyckte jag jättemycket om så där spontant. Kul när det klickar. Vi ses på träningen, sa vi när vi skrattande sa hej då (vi pratatade en lång stund).    

När jag kom till p-huset för att köra hem bilen tittade jag på vänster hjul för jag tyckte bilen lät så konstigt när jag körde från promenaden. Värsta punkan! En spik satt djupt in. Hur fan har det gått till? Jag stod som ett fån i mina träningskläder. Eeeh, hur gör man när man fått punka. Å i p-huset en lördag em. Inte bra. Jag ringde ett par samtal för rådgivning och det räckte för att komma till skott. Reservhjul finns i bakluckan. OK. Min brorsa kom ner och visade hur man byter hjul, så nu har jag lärt mig det. Jag åkte hem med en viss stolthet. 

Väl hemma säckade jag ihop. Jag var mycket hungrig. Det blev för långt gap mellan grötfrukosten och lunchen (6 timmar). Kände mig svag och slut i kroppen. Två dar med tuff träning på så här få kalorier. Var hemma och bara var. Frös jättemycket. Lade mig tidigt för att vara jag. Tuffa tider stundar!