Ny läkare, ny dos. Nya moderna rön.

Jag har inte träffat min läkare som diagnosticerade Hypothyreosen på över ett år. Jag ringer när det är dags att beställa Levaxin. Hon skickar en remiss till min vårdcentral för provtagning av mina sköldkörtelvärden i samband med att receptet förnyas. Jag kontaktade läkaren i somras och ifrågasatte dosen på 100 mg. Jag var övertygad om att den inte var tillräcklig i och med att jag har så svårt att gå ner i vikt trots träning 4-5 dar i veckan och normal mängd kalorier. Nä, sa hon. Du ligger inom intervallet - du behöver inte öka dosen. Hon nekade mig ganska bryskt. Som vanligt lyder man trots att jag känner att det inte är rätt dos. Men viktproblemen kanske beror på annat, som läkaren tycker. Det var ett deppigt besked och jag har känt mig missmodig sen dess. Ska jag ha det så här livet ut? Fyfan vad tröstlöst. För några dar sen började jag äta 125 mg varannan dag. Instinkten sa mig att jag behöver mer Levaxin, men jag får ju inte för doktorn så jag ökade dosen på eget bevåg. Jag tänkte att om jag tar 25 mg till varannan dag så är det inte så farligt kanske. Tuggade sönder en tablett i halvor och delade den i ytterligare halvor. 

Jag flyttade förra sommaren till grannkommunen men har varit kvar hos den gamla VC för jag har inbillat mig att min läkare varit kunnig och påläst. Hon verkade duktig i ämnet. Jag har fått för mig att få läkare har kunskap om Hypothyreos, särskilt äldre och män. Jag har inte haft nåt större förtroende alls för när jag har googlat runt på nätet så är det så mossig information. Den verkar klassas som en "kvinnosjukdom" och då är det ju inte så intressant för läkarvetskapen. Så har jag tänkt. Och det är nog fel. Faktum är att man verkar ha förstått att det är ett stort problem och väldigt vanligt. Förra året lade min arbetsplats till sköldkörtelprovet i våra hälsoundersökningar. Det gladde mig jättemycket. Tänk vad många man kan hjälpa innan helvetet brakar loss.

Åter till min flytt. Idag gick jag till min nya vårdcentral (VC) för att träffa en läkare i ett annat ärende. Jag mår inget bra i själen. Det liksom sitter där som en tagg år efter år. Aldrig glad. Drar mig undan. Vill bara hem till mitt, hem till tryggheten. Hatar min kropp, tycker inte om mig, förstår att ingen annan tycker om mig heller. Den nya VC sa att om jag ska gå hos dem så måste jag "flytta" från den gamla. Beslutet var lätt. Jag flyttar gärna över mina journaler. Jag har inte längre förtroende för min gamla doktor. Dags för byte av husläkare. Läkaren jag träffade var fantastisk. Hon blir inte min husläkare då hon inte gått klart utbildningen, men i det här fallet så följer hon upp mig. Jag berättade om mina bekymmer. Hon kom med förslag på åtgärder som jag accepterade. Hon tog blodtrycket som var för högt (pga psykisk stress) och ville ta lite blodprover för att se att det inte är nåt som lurar i bakgrunden. Jag sa att jag led av Hypothyreos. Hon hittade mina värden från starten 2011 till i somras i datorn. "Jag vill höja din dos till 125 mg", sa hon direkt (jag vågade inte berätta att jag redan börjat med det). "Nya moderna rön säger att man ska försöka få ner tsh-värdet till helst under 1. Man försöker så långt det går med Levaxinets hjälp. Du har legat på ett ganska konstant värde det senaste året på runt 2,7. Det är för högt". Förstå hur jag kände. Jippie! Jag visste det! Jag hade rätt. Jag fick ett recept på en burk med 25 mg att komplettera morgontabletten med. Jag fick en återbesökstid i januari då jag även ska ta nytt sköldkörtelprov. Blodtrycket ska kontrolleras. Dessutom får jag en remiss till nån som ska stärka mig och få mig på fötter igen.

Det var verkligen bra att jag bytte VC. Jag ser framemot att känna skillnaden när den nya dosen spritter i blodet på sin väg upp till den livsviktiga sköldkörteln. Du som är missnöjd med vården - ge inte upp. Sök upp en annan läkare eller VC. Det är våra kroppar, vårt mående. Det är vi som avgör om vi mår bra, inte för att doktorn anser att vi borde göra det.

Hypotyreos - ett jävla helvete.

Det funkar inte
går inget bra
bara gråter
borde ditt o borde datt
skiter i det
å ingen ser ändå att jag inget är.

Ingenting kvar.

Känns som man inte har nånting kvar.

Energilös.

Måste gnälla av mig. Jag tycker det är så segt med allting. Tråkigt och så är jag sådär orkeslös. Jag borde göra en massa, men det tar emot. Är trött och brusar lätt upp. Jag är så trött på att må så här konstigt. Vill tillbaks till värmen och solen. Där mådde jag mycket bättre...

Gör det du helst vill göra.

Jag hade tid hos en kurator klockan 9. Hade ställt mobilalarmet på 7, men kom inte upp ur sängen förrän 8.15. Jag snoozade och grät. Ville inte alls gå upp. Jag hade ångest för att jag inte hade ork att åka till jobbet. Jag grät för att jag hade en tid att passa. Jag var också rädd att träffa en kurator när jag mår så här dåligt. Hur skulle det kunna bli ett sakligt och givande samtal när man grinar och är i obalans? Nå, jag kom iväg för innerst inne ville jag gärna prata med nån utomstående. Jag vill veta varför jag är så deppig. Beror det på hormonbristen eller är det annat? 

Jag fick genast förtroende för kuratorn. Och visst grinade jag mycket under timmen, men jag var saklig när jag drog upp det ena efter det andra. Hennes analys var lite skön att höra. Jag är inte galen, haha. Det är mycket som spelar in i min depression. Jag har varit med om mycket känslomässiga händelser under förra året, slutat röka och så råkat ut för sköldkörtelproblemet. Förmodligen har hormonbristen pågått hela året. Jag är också äldre och då blir man känsligare. Jag har helt enkelt en livskris. Kuratorn sa att jag måste sluta pressa mig. Sluta spjärna emot och istället lyssna på min inre röst. Jag vill vila. Jag är så trött, så trött. Jag vill inte boka upp mig, vill inte stressa, känna press, prestera. Jag vill bara vila just nu. Sjukskriv dig, sa hon. Gå promenader på dagarna och få dagsljus. Så bokade vi en ny tid på måndag. Lika bra att nyttja det vården erbjuder.

På hemvägen gick jag till vårdcentralen och lämnade ett blodprov. Jag har tid hos doktorn på måndag för genomgång av provsvaret. Jag ville få en analys av dagens värde så hon ser hur det ser ut just nu när jag mår så dåligt. Jag ville också lämna ett blodprov innan medicinökningen. Jag har idag på eget bevåg trappat upp medicinen till 75 mg varje dag. Doktorn är inte tillgänglig på hela veckan, så jag kan inte konsultera henne. Hm, bra hjälp man får. Sen pratade jag med chefen och fick stödet som jag behövde. En stenbumling föll från axlarna. Har sån ångest för att jag inte jobbar. Sov 3 timmar mitt på dan. Jag är så slut.

Kände mig mycket piggare på eftermiddagen. Lagade till och med mat för jag blev hungrig. Jag som frös så igår i varma yllekoftan, vart alldeles för varm i samma kofta så jag blev tvungen att öppna fönster och byta till nåt tunnare. Gott tecken! Beror det på att jag ökade medicinen från 50 till 75? Jag funderar på nåt jag läste på nätet. En tjej skrev att man dippar när man kör på för mycket under dom bra dagarna. Är det det som händer mig? Önskar man kunde fråga nån om såna här saker.

När jag hämtade posten så låg där ett litet paket. I paketet låg en liten nallebjörn med små tillbehör, ett halsband och ett kort där det stod att jag skulle krya på mig. Hälsningen från min kompis fick tårarna att spruta, men denna gång log jag samtidigt.

Gott nytt år.

Det är på sin plats att rapportera senaste nytt, tacka för det gångna året och nämna några mål för 2012. Alla säger att man ska inte ge några löften på nyårsnatten. Förr hade jag hållit med, men nu tänker jag annorlunda. Jag ska inte avge några löften, däremot har jag satt ett gäng mål för 2012 och dom tänker jag jobba stenhårt med att nå.

Julen löpte alldeles förträffligt. Min x-styvmor och jag åt julskinkan och prinskorven sida vid sida utan några som helst frostiga blickar och sura miner. Det var en väldigt kul julafton med mycket mys och bus med syskonbarna. Det är första gången jag firar jul med syrrans svärföräldrar. Både dom och jag vart glatt överraskade hur trevligt det blev, haha. Det här ser jag som startskottet för en ny tid med positiv energi och positivt tänk. Det finns mycket att se framemot!

Det är nu över 11 månader sen jag bestämde mig för att sluta röka. Jag har inte tagit ett endaste tjuvbloss på månader. Tog ett bloss i somras. Ett bloss räckte för det smakade apa i mun och lungor. Alltså, man vill inte få i sig den där röken! Min bästis och jag har i dagarna betalat vår resa till solen. Om 45 dagar åker vi. Då har jag passerat 12 månader som rökfri och man kan ju inte belöna sig bättre än med en resa långt bort från stress och kyla. Nedräkningen har börjat! 

Om två veckor ska jag ta nytt blodprov. Ska bli intressant att se om värdena förbättrats. Jag hoppas verkligen det. Jag har märkt lite skillnad. Hyn är finare. Har faktiskt fått några finnar. Antar att det är hormonerna som gör det, haha. Håret växer så det knakar och det är väldigt kraftigt. Har inte gått ner så mycket, bara 3-4 kg, men det beror på att jag äter som en häst igen. Har sån himla aptit. Och det är ju bra! Jag äter inte när jag är djupt deprimerad. Så att jag äter innebär att jag inte är deppig. Underbart! Jag ska ändå träffa en kurator nästa vecka. Min läkare skrev en remiss på mitt önskemål. Jag var så himla ledsen en lång tid och jag vill gräva i det. Det känns ju lite konstigt att träffa henne nu men jag ska göra det ändå, iallafall en gång. Jag har börjat träna på gymmet. 3 gånger hann jag med denna vecka. Jag har ett program som vår PT (personliga tränare) på jobbet gjort. Det är skitbra och man blir varm och får träningsvärk. Det är alldeles underbart att känna så när man varit så håglös och orkeslös i 2,5 månader. Träningen gör mig lycklig!

Så när jag idag på nyårsafton 2011 summerar året så kan jag konstatera att det varit extremt händelserikt. Det har varit ett jävligt kul år, men också tufft och kämpigt. Jag hoppas att 2012 blir mycket bättre och mindre kämpigt på det negativa sättet. Jag behöver det... :)

Mitt mål att sluta röka år 2011 lyckade jag nå - HURRA HURRA! Vikten gick det sämre med men det beror på medicinska skäl som man inte kan styra över. Hade jag inte fått Hypotyreos hade jag varit en jävligt fit person, det vet jag. Nå, nya tag när värdena blir normala igen. 

Mål 2012:

• nytt boende
• resa till dottern i Japan 
• träning 3-4 ggr veckan
• fortsätta gen fan i ciggen

Gott nytt år du som läser min blogg! Må du få ett fantastiskt nytt år!

Det går åt rätt håll men inte själsligt.

Jag var på första läkarbesöket igår efter att ha fått diagnosen. Tog blodprov i onsdags (man ska göra det en gång i månaden) för att kolla värdena. Min doktor vill träffa mig öga mot öga (istället för att skriva ett brev om resultatet) för hon är lite bekymrad över att jag fortfarande är ledsen. Och jag uppskattar det mycket för det är i princip bara hon som vet hur illa ställt det är med mig i själen.

Vi kan börja med det positiva. Mina värden har förbättrats. Hon skrev ut ett papper med resultatet och förklarade jättebra hur det såg ut när jag tog det allra första blodprovet och hur det ser ut nu och var värdena bör ligga. Det ser hoppfullt ut, men jag måste ha tålamod. Det tar tid. Ska öka min dos något. Varannan dag 50 mg, varannan dag 75 mg. Hoppas det gör nytta. Fysiskt har jag märkt att hårkvaliten är bättre än för ett par veckor sen. Håret känns tjockt som förut. Det är lite torrt i topparna liksom hyn, men man kan ju skylla på årstiden. Jag känner mig något piggare men långt ifrån så som det borde vara. Långt ifrån...

Drar mig undan. Alla drar sig undan från mig. Gråter så gott som varje dag. Äter nästan inget. Vägde mig idag för första gången på veckor. Har gått ner 2-3 kg. Det är ganska lite med tanke på att jag knappt ätit. Jävla förbränningsproblem. Jag är ett överviktigt fetto som äter jättelite och ändå märks det ingenting på vågen. Stört! Jag fick en remiss till en kurator eller vad hon är. Jag måste prata med nån. Man kan inte grina hela tiden, isolera sig och tänka dumma tankar. Å andra sidan har ingen tid och lust att träffa mig. Jag är förmodligen rätt hemsk att umgås med. Fy fan vad jag är trött på att vara jag. Värdelös är man!

Så obehövd.

Igår hade jag en fikabjudning med glögg. Hela dan var bra, hann med att baka bullar och sånt utan att känna stress eller press för den delen. Var lite nöjd över att vilja ha folk hemma istället för att isolera mig. Så berättar min äldste son att han ska flytta hem till tjejen på torsdag. Jag fick en liten chock. Försökte inte tänka på det. På slutet av kvällen när det endast var några väninnor kvar briserade klumpen i halsen och tårarna sprutade. Forsade menar jag. Jag är så ohyggligt ledsen i kropp och själ. Jag skulle nog vilja påstå att jag är mycket deprimerad. 

Jag känner mig så jävla obehövd. Ingen behöver mig längre. Jag har ingen att vara med på julafton. Ingen familj, ingen släkt som bjuder in. Mina barn bor inte hos mig mer så det finns ingen anledning att laga julmat för ingen äter ju. Jag äter inte. Jag har ingen aptit. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Så jävla trött, så värdelös, så obehövd.

Lättat på trycket.

Ikväll känns det som det akut ledsna börjar avta. En stor del av det beror på dom vänner som hört av sig. Guu vad det är viktigt att ha nån som bryr sig om en när man är så där ledsen i själen. Sen måste man ju öppna kranen och tömma ur sig skiten. Jag är ju i chock. Aktiva jag med skyhöga krav orkar ingenting helt plötsligt. Jätteskoj. Först får man ju ångest: vad ska dom säga på jobbet, jag är en loser, jag kommer få sparken, jag missar allt det roliga, jag kommer bli bortglömd, jag är stämplad, jag är borta ur leken... Sen resignerar man, skiter i det. Å då är det illa. Då behöver man en uppryckning. Jag fick det och jag är jättetacksam för det.

Jag ringde doktorn. Eller tidsbokningen rättare sagt. Dom sa att doktorn hade patienter hela dan, att hon var upptagen. Jag vart förtvivlad. Typiskt, ingen har tid när det gäller. Jag sa att dom kunde väl hälsa doktorn att hon kan ringa mig ifall hon får en lucka? Det vore jättesnällt. Otroligt nog ringde doktorn nån timme senare. Jag visste inte vad jag ville säga henne. Och varför skulle jag veta det? Jag är fan inte van vid sånt här. Under samtalets gång svamlade jag på. Jag ville veta om det är normalt att vara så här ledsen. Ska man vara så här ledsen i 3 veckor innan medicinen börjar hjälpa? Är det säkert att jag kommer bli bra? Är det säkert att jag inte utvecklar antikroppar och blir kroniskt sjuk? Varför var jag närmast lycklig i dagarna fyra? Hon var stressad. Men några svar fick jag. Hon sa att det lyckliga förra veckan var förmodligen placebo. Att min medicindos är väldigt svag, inte alls tillräckligt, men på måndag får jag öka på dosen. Att man helst inte vill behandla depression samtidigt med hypotyreos, men måste man så gör man såklart det. Att det kommer ta tid. Lång tid. Slutligen sa hon att hon vill träffa mig efter provtagningen. Först var det tänkt att hon bara skulle analysera provsvaren och återkomma till mig om hon fann nåt avvikande, men under samtalet bokade hon en tid med mig. Om drygt 3 veckor.

Jag lugnade mig och sa att ok. Det har knappt gått 2 veckor. Jag ska vänta tills vecka 3 har passerat. Då har jag ätit en högre dos i en vecka. Jag ska vänta och se om det blir nån förbättring. Jag måste ha tålamod. Och jag måste tänka positivt.  

Sju dvärgarnas stadier.

Fick mig att dra på munnen :)

Att förlora sin kraft är som att genomgå alla "Sju dvärgarnas stadier":
först blir man TRÖTTER
sen blir man BLYGER - orkar inte träffa människor
sen blir man BUTTER - ledsen och dämpad
sen blir man TOKER - står inte ut och tror man blivit tokig
sen blir man PROSIT - immunförsvaret har sänkts
sen blir man KLOKER - omvärderar livet
och slutligen blir man GLADER - blir stark, vågar säga nej och känner glädje <3

All kärlek till alla som kämpar på! <3

Som en zombie.

Ännu en dålig dag. Kommer ingen vart med nånting utan är som en zombie, en levande död. Skulle jobba men låg kvar i sängen i timmar och kom mig inte för nånting. Så småningom klev jag upp för att duscha. När jag borstade mitt hår som jag alltid varit stolt över så kom sorgen över mig igen. Mitt tjocka hår är ett minne blott. Stråna är spröda och tunna. Det finns inget liv, ingen glans. Lika dött som blicken i mina ögon. Jag tittade i spegeln och såg en levande död. Glåmig, trött, ful, fet, död. Grät hejdlöst i duschen. Varför hjälper inte medicinen? Är det meningen att man ska må så här jävla dåligt? Jag kan inte jobba om jag mår så här. Jag kan inte träffa nån, inte gå ut, inte ringa. Ingenting. Jag vill ingenting. Mer än att bli kry...    

Har bestämt mig!

3 månader har gått. Jag röker inte. Jag tar inga hjälpmedel i form av nikotinsubstitut. Jag har utsatts för alla frestelser man kan tänka sig, men ändå stått emot. Första månaderna har gått väldigt lätt om jag tänker efter. Att det gått så bra beror på att jag har bestämt mig för att inte röka. Att stoppa en cigg i munnen och förstöra den där fräscha känslan jag har tar verkligen emot. Det är inte värt. Men jag vill inte försköna nånting. Det har på sistone varit extremt tufft mentalt. Jag har varit fruktansvärt deppig. Livet har känts svart och jag har gråtit mycket. Jag har dessutom gått upp 4 kg i vikt på en redan överviktig kropp och det är verkligen hemskt. Hatar min kropp. 

När jag googlar läser jag att det finns ett samband mellan depression och att sluta röka. Tobak innehåller ett ämne som ökar signalsubstanserna i hjärnan. Det ämnet, MAO-hämmare, är känt för att vara anitdepressivt. Så slutar man röka så minskar signalsubstansen i hjärnan och man kan bli deppig. Läs mer här http://www.nyfikenvital.org/?q=node/2382. Nu har det deppiga lättat. Jag är fortfarande känslig och grinar lätt när det är nåt känsloladdat på tv och så, men jag är inte ledsen i hjärtat så att säga. Det är skönt. Å nu äntligen kommer orken att göra nåt åt vikten. För jag har fått nog! Nu har jag bestämt mig för nästa projekt - få tillbaks midjan! Om jag kan sluta bolma, kan jag fan gå ner i vikt också. Den resan tror jag blir tuffare, men jag måste göra det för jag står inte ut! 

Snart en fettoblogg.

Jag har inte rökt, inte tjuvat ett endaste bloss. Jag har däremot gått upp i vikt, jättemånga kilo. Det går chockerande fort att bli fettig och det är oerhört deprimerande. Jag måste måste måste få energi att ta itu med vikten. Väldigt snart kommer den här bloggen att endast fokusera på viktreducering.