Karaktärfast och envis.

Jag har karaktär! Jag fullföljde mina planer och har haft en helvit månad, har tränat mycket, sovit mycket och ätit väldigt hälsosamt och bra (mättande dag enligt Viktväktarna). Efter en månad har jag faktiskt gått ner 1,6 kg. Det låter kanske inte så mycket, men för oss med sköldkörtelproblematiken så är det en bra viktnedgång. Nu har jag gått ner hälften av det jag vill gå ner för att komma till den vikten jag hade när jag var frisk (men också rökare) och 5-6 år yngre. Jag tror faktiskt det är möjligt även om det går långsamt.


Mättande dag är det som funkar för mig. Och det är skönt att slippa räkna points. Jag får äta tills jag blir mätt och allt smakar så gott. Vill jag svulla så går det bra. Jag har 35 bonuspoäng i veckan att festa på. T ex ett glas vin kostar 5 poäng, Marabou mjölkchoklad 100 g kostar 29 poäng, en kokosboll kostar 5 poäng. Man får fundera om det är värt att smälla i sig som förr. Ibland är det det och då är det inte mer med det. Man ska vara snäll mot sig själv.   


Jag kollade mina värden igen. De är fortfarande för hårt pressade. Vikarierande läkaren (suck) vill att jag slutar med Liothyronin. Jag blev så förbannad. Över min döda kropp. När man äntligen hittat en medicin som ger hopp om livet och energi, livsglädje... Jag hoppas riksdagen fattar ett positivt beslut angående den inlämnade motionen om bättre vård till oss. Läkare som den här vikarien kan ju förstöra livet för en. Jag slutar absolut inte med Lio. Han gick med på att jag ska ta nya blodprover om 6 veckor och då är min läkare tillbaka. Vi får se hur det blir sen. Jag kämpar på oförtrutet.    

Nytt hopp om livet.

Det har gått en lång tid sen förra inlägget om min hypotyreos, men nu har jag nåt att berätta och som känns viktigt att förmedla. Det började med boken Få livet tillbaka av Helle Sydendal som jag skrev om i förra inlägget. Sidorna där hon skriver om hur hon blev sitt forna jag gav mig stor förhoppning om att det kanske finns hjälp även för mig. Helle fick en ny behandling efter många år med enbart Levaxin (T4). Hon fick, efter ett himla kämpande, en kombinationsbehandling med Levaxin och Liothyronin (T3). Efter 7 månader blev hon sig själv igen: energisk, pigg och kilona rasade då ämnesomsättningen åter fungerade. När jag läste detta så var min enda tanke: det där pillret Lio vill jag också ha. Men som alltid när man är hypotyreos och inte helt hundra pigg så kommer man inte till skott. Jag orkade inte ta tag i det där, orkade inte boka tid hos den inkompetenta vården och bli dissad som vanligt. Men jag hade det här hela tiden i åtanke att en dag ska jag också ha en kombinationsbehandling.


I maj 2015 hade Sköldkörtelföreningen en heldag i Stockholm med inbjudna föreläsare, bland annat Helle Syrendal, min nya guru. Självklart anmälde jag mig till den här dagen. Bara det att få lyssna på Dr Helena Rooth Svensson var värt att komma för. Men Helle var huvudartisten för min del. Hon gjorde mig inte besviken. Det var fantastiskt att få lyssna på hennes resa. Efteråt var jag helt övertygad om att jag måste ta mig i kragen och boka en tid hos läkaren på vårdcentralen för att få en remiss till specialister, Endokrinmottagningen. Jag mobiliserade kraft hela sommaren, läste på om behandlingar och lärde mig mer om Hypotyreos. Sen ringde jag VC för att boka en läkartid och den här gången var jag riktigt tuff. De ville boka in mig hos "min" läkare; den inkompetenta äldre damen. "Nej! Jag vill ha träffa en modern läkare, sa jag med bestämdhet. Har ni någon ny, ung, som hänger med i utvecklingen, som vet nåt om hypotyreos?" Sköterskan som jag pratade med tjafsade inte, tvärtom var hon helt med och sa att då finns det en läkare som var modern, en Sara. Ville jag boka en tid hos henne? Ja tack. 


Jag var hemskt nervös den morgonen jag skulle träffa läkaren. Det kändes så himla viktigt att bli bemött på ett bra sätt och att hon skulle lyssna. Man är skör nog och vill inte bli dåligt behandlad igen. Jag hade med mig en kopia på ett brev Dr Helena  Rooth Svensson skrivit till Socialstyrelsen i väskan. I alla fall, den nya doktorn var ung och fortfarande under handledning. Kanske det kunde vara bra, kanske inte. Jag pratade på och hon lät mig prata. Jag berättade varför jag var där, hur jag blivit behandlad hos VC och hur jag mådde. Jag berättade om brevet till Socialstyrelsen (hon frågade om hon fick kopian förresten. Precis det jag önskade) och att jag fått veta att det finns en medicin Liothyronin som kanske kan hjälpa. Jag sa att jag mår rätt så bra, men inte hundra bra, det är inte som förut och jag är aldrig aldrig glad. Jag sa att jag inte kan acceptera att ha det så här i resten av mitt liv, kanske 30 år till eller mer. Att jag vägrar att acceptera det för jag har rätt att må bra om det är möjligt. Jag vill må bra! 


Hon lyssnade utan att avbryta. Bara det var guld värt för det är ju så att när man kämpar för sitt liv så blir man känslosam. Mina tårar rann men jag ville inte uppfattas som en hysterika. Jag var lugn, saklig, påläst och väldigt bestämd. Hon säger: "det är ju så att vi har begränsad kunskap på VC" (skönt när nån är ärlig). Det var också en mycket bra öppning för då kunde jag säga det som var mitt syfte med besöket: "Det är därför jag vill ha en remiss till specialist, en endoktrinolog". Läkarbesöket slutade med att hon först ville ta sedvanliga blodprov för att se att allt var ok samt blodprov på sköldkörtelvärdena. Sen skulle hon diskutera mig med sin handledare. De två tillsammans skulle bestämma om de skulle skicka en remiss till Huddinge Sjukhus. Jag var nöjd när jag gick ut från VC för jag tyckte jag kommit mycket längre än jag nånsin gjort. Nu var det bara att vänta på beskedet. 


En vecka senare får jag ett brev från Endoktrinmottagningen på HS. Jag hade fått en tid bara några dar senare. Så lycklig jag blev. Äntligen händer det grejer. Jag fick träffa självaste överläkaren. Han lyssnade på mitt ärende som jag drog i stora drag. Att jag ville testa Liothyronin, kunde han kanske skriva ut det åt mig? Han tittade på mig och sa: "du ska veta att jag och mina kollegor tror inte på den medicinen". Nähä, sa jag, väldigt förvånad över hans kommentar. Finns det några biverkningar med den? frågade jag. "Har man ett svagt hjärta ska man inte äta Liothyronin, men i övrigt nej". "Dåså, sa jag. Då finns det inget att förlora att jag testar den då, eller hur?" (jag var sur). "Nej", sa han sen. Jag gick genast och hämtade min burk Lio på apoteket. Den kostade bara ett par hundra och kommer räcka i ett halvår. Det kändes som jag vunnit på lotto även fast läkaren sa som han gjorde. Jag tänkte inte låta mig nedslås av hans kommentar. 


Bara en timme senare samma dag såg jag ett inlägg på Sköldkörtelföreningens sida i Facebook om en inlämnad motion till riksdagen. Jag läste med gapande mun. Va, är det sant? Är vi är så få som får Liothyronin utskrivet? Jag stirrade på min burk som jag precis hämtat ut från apoteket. Wow, jag har ju lyckats med nåt enastående som har en burk i min hand. Läs motionen här. Det är mycket viktigt att vi blir lyssnade på! 


Jag satte genast igång med att äta min nya medicin i kombination med Levaxin. Läkarens ordination var 5 mcg om dagen (tabletten är på 20). Jag hade jättesvårt att dela den i en fjärdedel, så jag bröt bara av den i halvor och svalde 10 mcg. Jag vet att man ska lyssna på ordinationer, men nu blev det inte så. Redan efter några dar märkte jag effekt. Den största förbättringen var påtaglig. Det var som att "filtret" som dämpat mig i fyra år försvann. Helt plötsligt kände jag glädje, hopp om livet och fick en ny energi som jag inte känt på år. Ögonen fick tillbaks sin glans, svullnaden i kroppen försvann och jag gick också ner ett par kg på kort tid. Det var helt fantastiskt! På tre månader skedde mirakel i mitt tycke. Jag tog blodprover på min vc efter en månad. Dock var det överläkaren som analyserade resultatet och han skrev till mig: "Perfekta prover. Fortsätt på inslagen väg". TSH var på 0,89, fritt T4 15 och fritt T3 3,9. Jag hade väldigt ont i axlar och nacke och gick ofta på massage för att mjuka upp muskler och få bort knutor. Massösen tipsade om att äta Magnesium som är bra för musklerna. Jag tänkte att det kunde vara värt att prova. Jag googlade på Magnesium och fann information som var helt ny för mig: att magnesiumbrist kan förekomma vid sjukdomar i sköldkörteln (läs här). Av en slump hittade jag liknande info gällande Selen med (läs här). Jag köpte genast en burk av vardera. Ju mer jag googlar runt, desto mer information hittar jag om ditt och datt som rör hypotyreos som man fan borde få veta. Läkarna vet ju ingenting. Gud man är helt utlämnad i denna jobbiga sjukdom. 


Sen har jag gjort nånting dumt. Jag blev så ivrig av viktnedgången och ville skynda på processen. Så efter 3 månader med 10 mcg Liothyronin ökade jag dosen till ytterligare 10 mcg på eftermiddagen dvs 20 mcg fördelat på två gånger. Jag hade nämligen hittat ny information att Liothyronin ska fördelas på flera gånger under dagen då den verkar så snabbt till skillnad mot Levaxin. Så utan att rådfråga nån så dubblar jag dosen. Efter en månad mådde jag inget vidare. Dödstrött, nere, svullen, gick upp i vikt, energilös och fick grumliga ögon. Jag kopplade inte att det hade med medicinen att göra. Det var när jag träffade läkaren på VC för att få en ny burk med Liothyronin utskriven som jag förstod att allt var åt helskotta med mina värden. Jag hade tagit blodprover en vecka innan och jag stirrade på resultatet på läkarens dataskärm. TSH-värdet var på 0,03. Jag insåg att jag pressat ner värdet alldeles för mycket och för snabbt. Snacka om bakslag. Läkaren behövde inte säga så mycket. Jag förstod alldels själv att jag måste sluta med de extra 10 mcg omedelbart. Så dumt av mig. Man leker inte med såna här saker. Nu är sköldkörtelhormonerna i obalans och jag har mått skit i en månad fast jag återgått till den dosen jag ska ha. Ska ta nya prover om 2 veckor så får vi hoppas att de förbättrats. Jag är så arg på mig själv som har lattjat med doserna. Tyvärr blir det lätt så när man inte har nån som har koll på en, ingen läkare som följer upp. Men jag lär mig den hårda vägen :)


Idag började jag mitt nya sunda liv. Nja, i alla fall ett litet tag. Under en månad ska jag ge fanken i alkohol, socker, koffein och ohälsosam mat. Det ska bli intressant att se om 1) jag har karaktär 2) om jag kommer att må bättre 3) om jag går ner i vikt. Wish me luck!      
                                

Möjligt att få livet tillbaka?

Jag var på Allt om hälsan i Älvsjö och lyssnade på ett föredrag av läkaren Helena Rooth Svensson, anlitad av Sköldkörtelföreningen. Det var mycket som satte igång i huvudet när jag hörde henne. För första gången hörde jag fakta om denna sjukdom och från en som är på min sida, på vår sida. Jag ville bara gråta. Jag kände sån sorg över allt lidande vi får utså, all oförståelse från andra, särskilt från läkarkåren men också från oss själva. Vi har så lite kunskap. Jag vet så himla lite om hypothyreos. Det är Sveriges vanligaste sjukdom, vanligare än åldersdiabetes och ändå är sköldkörtelsjukdomar så okänt och ointressant för forskare. 4% av Sveriges befolkning har problem med sköldkörteln. Varför?

Föreläsningen gav iallafall en puff i baken att vägra acceptera den sämsta uppföljningen jag nånsin fått på en VC med en hånskrattande läkare (min fantastiska läkare är inte kvar. Nu fick jag en husläkare av äldre modell, totalt inkompetent i detta ämne. Fan!). Jag tänker inte nöja mig med hennes råd att minska på Levaxinet. Hon körde stenhårt efter referensramarna av värdena. Mig struntade hon i. Rooth Svensson sa det jag misstänkte: att det inte är säkert man mår bättre av Levaxinet, att läkare oftast bara tittar på ett av värdena, inte alla. Jag har precis betalat medlemsavgiften till Sköldkörtelföreningen. För medlemskap är en röst utåt. Vi behöver bli fler som hörs och syns. Idag kom en bok som jag beställde förra veckan Få livet tillbaka av Helle Sydendal.

Jag blir så berörd bara av att se checklistan hon har i boken. Listan med alla symptom. Jag har ju fortfarande de flesta kvar. Fast jag ätit Levaxin i 3 år. Jag har trott att jag är på väg att braka ihop av stress, men det kanske är brist på hormonet lik förbannat. Jag måste få veta det. Vad är vad? Varför mår jag så dåligt? Varför är jag ledsen, frusen, fet, okoncentrerad, stressad, har taskigt minne, är ständigt trött och aldrig aldrig glad? Jag vill till en specialist, en endokrinolog. Hur man nu ska lyckas med det... Åh jag ser framemot att läsa boken. För författaren blev fri från symptomen. Det är fantastiskt! Jag såg förresten en sak i boken som bekräftade mina misstankar. Jag har alltid trott att jag utvecklade sjukdomen efter att jag slutade röka halvåret innan diagnosen hypothyreos. Självklart hittade jag inga belägg för det nånstans. Tills nu. Helle skriver att rökstopp kan utlösa den autoimmuna sjukdomen Hasimotos tyreoidit som orsakar hyothyreos. Nu har jag inte den autoimmuna varianten som jag förstår (fast man börjar ju tvivla), men vem har sagt att rökstopp inte gäller min utlösning höll jag på att skriva, hehe. Ja du fattar. Men jag ska inte börja med rökeriet igen. Vi pratar om 4 år i januari. Det är ju bra ju :)

3 år med hypothyreos. Det finns inte så mycket bra att berätta. Det är ensamt. Jag hoppas också få livet tillbaka. Nu ska jag läsa kapitel 1 i boken.  

Ny läkare, ny dos. Nya moderna rön.

Jag har inte träffat min läkare som diagnosticerade Hypothyreosen på över ett år. Jag ringer när det är dags att beställa Levaxin. Hon skickar en remiss till min vårdcentral för provtagning av mina sköldkörtelvärden i samband med att receptet förnyas. Jag kontaktade läkaren i somras och ifrågasatte dosen på 100 mg. Jag var övertygad om att den inte var tillräcklig i och med att jag har så svårt att gå ner i vikt trots träning 4-5 dar i veckan och normal mängd kalorier. Nä, sa hon. Du ligger inom intervallet - du behöver inte öka dosen. Hon nekade mig ganska bryskt. Som vanligt lyder man trots att jag känner att det inte är rätt dos. Men viktproblemen kanske beror på annat, som läkaren tycker. Det var ett deppigt besked och jag har känt mig missmodig sen dess. Ska jag ha det så här livet ut? Fyfan vad tröstlöst. För några dar sen började jag äta 125 mg varannan dag. Instinkten sa mig att jag behöver mer Levaxin, men jag får ju inte för doktorn så jag ökade dosen på eget bevåg. Jag tänkte att om jag tar 25 mg till varannan dag så är det inte så farligt kanske. Tuggade sönder en tablett i halvor och delade den i ytterligare halvor. 

Jag flyttade förra sommaren till grannkommunen men har varit kvar hos den gamla VC för jag har inbillat mig att min läkare varit kunnig och påläst. Hon verkade duktig i ämnet. Jag har fått för mig att få läkare har kunskap om Hypothyreos, särskilt äldre och män. Jag har inte haft nåt större förtroende alls för när jag har googlat runt på nätet så är det så mossig information. Den verkar klassas som en "kvinnosjukdom" och då är det ju inte så intressant för läkarvetskapen. Så har jag tänkt. Och det är nog fel. Faktum är att man verkar ha förstått att det är ett stort problem och väldigt vanligt. Förra året lade min arbetsplats till sköldkörtelprovet i våra hälsoundersökningar. Det gladde mig jättemycket. Tänk vad många man kan hjälpa innan helvetet brakar loss.

Åter till min flytt. Idag gick jag till min nya vårdcentral (VC) för att träffa en läkare i ett annat ärende. Jag mår inget bra i själen. Det liksom sitter där som en tagg år efter år. Aldrig glad. Drar mig undan. Vill bara hem till mitt, hem till tryggheten. Hatar min kropp, tycker inte om mig, förstår att ingen annan tycker om mig heller. Den nya VC sa att om jag ska gå hos dem så måste jag "flytta" från den gamla. Beslutet var lätt. Jag flyttar gärna över mina journaler. Jag har inte längre förtroende för min gamla doktor. Dags för byte av husläkare. Läkaren jag träffade var fantastisk. Hon blir inte min husläkare då hon inte gått klart utbildningen, men i det här fallet så följer hon upp mig. Jag berättade om mina bekymmer. Hon kom med förslag på åtgärder som jag accepterade. Hon tog blodtrycket som var för högt (pga psykisk stress) och ville ta lite blodprover för att se att det inte är nåt som lurar i bakgrunden. Jag sa att jag led av Hypothyreos. Hon hittade mina värden från starten 2011 till i somras i datorn. "Jag vill höja din dos till 125 mg", sa hon direkt (jag vågade inte berätta att jag redan börjat med det). "Nya moderna rön säger att man ska försöka få ner tsh-värdet till helst under 1. Man försöker så långt det går med Levaxinets hjälp. Du har legat på ett ganska konstant värde det senaste året på runt 2,7. Det är för högt". Förstå hur jag kände. Jippie! Jag visste det! Jag hade rätt. Jag fick ett recept på en burk med 25 mg att komplettera morgontabletten med. Jag fick en återbesökstid i januari då jag även ska ta nytt sköldkörtelprov. Blodtrycket ska kontrolleras. Dessutom får jag en remiss till nån som ska stärka mig och få mig på fötter igen.

Det var verkligen bra att jag bytte VC. Jag ser framemot att känna skillnaden när den nya dosen spritter i blodet på sin väg upp till den livsviktiga sköldkörteln. Du som är missnöjd med vården - ge inte upp. Sök upp en annan läkare eller VC. Det är våra kroppar, vårt mående. Det är vi som avgör om vi mår bra, inte för att doktorn anser att vi borde göra det.

Bra värden.

Då har jag fått resultatet på senaste blodprovet:

TSH 1,6 (0,2-4,0)
T3 4,1 (3,3-6,0)
T4 18 (10-22)

Har ej pratat med doktorn, men jag tolkar det som att värdena har stabiliserat sig och att jag inte behöver ändra på dosen. Inte höja alltså. Längtar till jag får börja sänka om det nu inte är kroniskt...

Dags för fakta: 

Vad betyder TSH och T4, som tas för att kontrollera sköldkörtelns funktion?

Sköldkörteln (tyreoidea) producerar två hormoner, tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3). Hormonerna bildas av ett protein och fyra respektive tre jodatomer per hormonmolekyl. Största delen av de hormoner som produceras är T4. Ute i kroppen omvandlas dock en stor del av T4 till T3.

Sköldkörtelhormonerna spelar en viktig roll vid kroppens ämnesomsättning. Om sköldkörteln insöndrar för mycket hormoner går kroppen på övervarv, med bl.a. snabb puls, svettningar, ökad aptit och viktnedgång som följd. Om produktionen av sköldkörtelhormoner är nedsatt går kroppen på sparlåga och symptomen kan då vara t.ex. frusenhet, trötthet, viktuppgång och förstoppning.

TSH är en förkortning av tyreoideastimulerande hormon, dvs. sköldkörtelstimulerande hormon eller tyreotropin. TSH produceras i hypofysen och styr sköldkörtelns produktion av hormoner. Ju mera TSH som hypofysen insöndrar, desto mera T4 och T3 får sköldkörteln i uppdrag att producera.

De två hormonproducerande körtlarna (sköldkörteln och hypofysen) står i ständig växelverkan med varandra genom ett välfungerande återkopplingssystem. Halterna av T3 och T4 som sköldkörteln insöndrat i blodet registreras i hjärnan av hypotalamus, som på basen av hur höga halterna är ger order till hypofysen att insöndra mera eller mindre TSH, beroende på om den anser att kroppen behöver mera eller mindre sköldkörtelhormon.
Om sköldkörtelns produktion av tyroxin (T4) minskar till följd av t.ex. en sköldkörtelinflammation ger alltså hypotalamus order till hypofysen att insöndra större mängder tyreoideastimulerande hormon (TSH) för att få sköldkörteln att arbeta hårdare. Om blodet innehåller för mycket sköldkörtelhormon ger hypotalamus order åt hypofysen att minska produktionen av TSH och på så sätt bromsa sköldkörtelns aktivitet.

Ett högt TSH-värde ses alltså ofta tillsammans med ett lågt T4-värde och vice versa:

Ett förhöjt TSH och ett lågt T4 tyder på att sköldkörteln av någon anledning blivit lat och att hypofysen försöker piska den att producera mera tyroxin. Den bakomliggande orsaken kan t.ex. vara att sköldkörteln tagit skada efter en inflammation (tyreoidit) eller att en del av sköldkörtelns vävnad har förstörts vid en medicinsk behandling.

Ett lågt TSH och ett förhöjt T4 betyder att blodet innehåller för höga halter av tyroxin och att hypofysen försöker bromsa sköldkörtelns hormonproduktion genom att insöndra mindre TSH. Orsakerna kan vara t.ex. Basedows sjukdom (giftstruma), en inflammation i sköldkörteln (tyreoidit) eller överdosering av tyroxinmedicin. 
Halterna av TSH är ofta de som först ändras vid problem i sköldkörteln. Uttryckligen för att de vid behov stiger eller sjunker kan nivån av T4 till en början hållas inom gränsvärdena trots en sjukdom i sköldkörteln.

Ofta är därför en mätning av patientens TSH tillräckligt för att kontrollera att allt fungerar som det ska. Om patienten däremot har symptom antingen på en över- eller underfunktion i sköldkörteln ska gärna både TSH och T4 kontrolleras. Om båda värdena är normala men patienten trots det har symptom kan det löna sig att kontrollera också halterna av T3 i blodet.

Källa: http://svenska.yle.fi/webbdoktorn/index.php/568_t4_och_tsh__vad_betyder_de

Mera fakta http://www.privatmedicin.se/medicinboken/hormonrubbningar/lag-amnesomsattning/

Högre dos.

Jahapp, mina värden stiger. TSH ligger nu på 5,3. Så tråkiga nyheter. Jag ska öka Levaxindosen till 100 mg. Det var på tiden. Men läkaren sa iofs att eftersom jag inte har primär hypothyreos så vill man inte öka medicindosen så fort. Man vill hålla den lite lägre för att vara en startmotor åt min sköldkörtel så att den kommer igång igen. Den har blivit skadad av en infektion, men kan friskna till. När vet man inte. Den kanske inte gör det alls. Jag har inte antikroppar iallafall, så jag har inte den primära sjukdomen.  

Jag ringde en sjuksköterska på hematologen. Jag ville veta om jag ska ta ett benmärgsprov eller om det är ett vanligt normalt blodprov. Det nedslående svaret var benmärgsprov. Bara ordet ger mig kalla kårar. Så läskigt. Hon gjorde vad hon kunde för att lugna mig.

Jag tycker det har blivit så konstigt med allting. Not happy.

Hypotyreos - ett jävla helvete.

Det funkar inte
går inget bra
bara gråter
borde ditt o borde datt
skiter i det
å ingen ser ändå att jag inget är.

Värdena inte ok.

Doktorn ringde om mitt blodprov som jag lämnade i onsdags. Värdena är inte ok än. 4,9 ligger det på. Alldeles för högt. Sorgligt med tanke på att jag ändå har varit nere på 2,9. Hon tror att det beror på att jag åt fel dos av Levaxinet. Det kan dröja några veckor för kroppen att svara på medicinen - åt endera hållet. Jag vet inte jag. Jag tror inte dippen den senaste tiden beror på det. Jag kan dock inte lista ut vad som orsakade det. Ingen kan ge mig svar på det. Det var mer med mina värden som inte var ok. För högt blodvärde helt plötsligt. Hon vill att jag ska ta ett nytt prov för att kolla blodvärdet. Jag kan inte bli orolig. Jag blir bara så förbannad på all den här skiten. Fyfan.  

Tillägg: det förhöjda blodvärdet kan vara "falskt". Det kan uppstå vid vätskebrist. Å jag är kass på att dricka vatten. Annars är det storrökare som kan råka ut för detta. Eller dom som dricker mycket alkohol. Även överviktiga kan drabbas. Ja just det, jag är ju överviktig. Fuck hypotyreos. 

Dippar o deppar.

Jag fattar inte vad det är frågan om. Dom senaste dagarna har jag märkt en försämring igen. Tappar energi och känner mig gråtig. Jag gråter inte, men tårarna lurar bakom ögonlocket. Idag märkte jag att hårkvalitén är så där vidrig igen. Stråna är spröda o tunna. Fingertopparna är torra. Ingen lotion i världen hjälper. Har fått sämre syn. Minnet är uruselt. Häromdagen glömde jag tvätta ur balsamet i håret. Jag blir så jävla orolig. Varför händer det här? Varför blir jag sämre? Jag är så missmodig och tänker att jag kommer aldrig bli frisk. Jag förstår inte varför jag blir sämre. Beror det på att jag drack vin igår? Att jag tränat för hårt i veckan? Vad händer? Känns som jag inte kan få svar på mina frågor nånstans. Jag ska ringa läkaren, men tvivlar att hon kan svara på mina frågor. Jag tror allt är åt helvete. Jag kommer bli sämre, det kommer bli kroniskt, jag kommer få struma, jag kommer svullna upp i ansiktet igen, jag kommer aldrig gå ner mina vidriga kilon som jag fått på köpet med den här vidriga hemska fruktansvärda sjukdomen. Känns deppigt som fan!  

Energilös.

Måste gnälla av mig. Jag tycker det är så segt med allting. Tråkigt och så är jag sådär orkeslös. Jag borde göra en massa, men det tar emot. Är trött och brusar lätt upp. Jag är så trött på att må så här konstigt. Vill tillbaks till värmen och solen. Där mådde jag mycket bättre...

Hemma igen.

Nu är jag hemma efter en fantastiskt skön semester som väckte mina livsandar till liv. Sol och värme är vapnet. Min kompis såg skillnad i mitt ansikte redan efter en dag i solen: "Du ser 10 år yngre ut!" Jag åkte till Thailand väldigt trött och sliten. Mådde dåligt psykiskt och var less på det mesta - mest på mig själv. Den första veckan sov jag 10 timmar varje natt. Som en stock. Jag kan inte minnas när jag har sovit så mycket och så djupt. För varje soldag och varje natt med god sömn blev jag stärkt och glädjen återkom i ögonen. Det kändes fantastiskt! Jag aktade mig noga för att planera dagarna och undvek definitivt att tänka på allt som väntade hemma. Bara att nudda vid tanken gav mig hjärtklappning och yrsel.

Min kompis röker som en bortstbindare och jag var lite oroad ifall jag skulle frestas att ta ett bloss. Men icke! Jag var inte ens sugen. Varje gång hon hade rökt blev jag avskräckt av doften som omgav henne. Fy vad rökare luktar illa. Tänk vad pinsamt att jag varit en sån stinkbomb i alla år. 

Jag mådde väldigt bra i Thailand. Klimatet passar mig som är en torrboll. Huden blir så len och naturligt fuktig utan lotion. Jag tog min tablett Levaxin varje dag och besvärades ingenting av sjukdomen vad jag märkte. Huden var dock lite känslig på sina ställen av den starka solen (det har inte hänt förr, så jag tror det har med sjukdomen att göra). Fick vattenfyllda blåsor på benen, tror det var värmeutslag, men då var det bara att hålla sig under parasollet och läsa vidare i boken. Jag är så glad för den här resan. Den kom så lägligt!  

En bild som jag tog:

Bra värden?

Jag var hos VC i morse, kvart i åtta, för att ta mitt blodprov. Det satt redan en massa folk i väntrummet, men jag som fått en tid fick gå före och det kändes så bra. Det var samma sjuksköterska som i fredags. Lika vänlig. Jag bad jättemycket om ursäkt för mitt senaste beteende. Trots att jag var så otrevlig hade hon förberett med min doktor; att doktorn skulle ringa mig om resultatet innan jag reser. Jag var så tacksam! Och jag skäms över mitt temperament. Förstår inte varför jag flippar ur hela tiden. Eller jo... innerst inne anar jag vad det handlar om. Nerverna är på utsidan. Jag mår skitdåligt. Jag vågar inte skriva här hur jag tänker inombords. 

Min läkare ringde ikväll. Halv sju. Hon kommer gå in i väggen om hon fortsätter så här. Iaf hade hon ett resultat. TSH: 2,9 och T4: 21. Inom referensramarna sa hon. Det är bra värden, du är "normal" (med hjälp av medicinen). Nya prover om 6 veckor. Hejsvejs.

Bra värden, sa hon. Men jag mår inte alls bra. Jag har lust att höja Levaxindosen. Du ska inte höja, sa doktorn. Gud vad det här är förvirrande. Hon är nöjd med värdena, men jag känner att jag inte mår bra, har ingen ork, livslust eller nånting. Min hy är fnasig, inga lotions i världen hjälper. Håret är sprött. Mina fingertoppar brinner så fort jag går ut (dom tål ingen som helst kyla). Man ska väl lita på sig själv? Å andra sidan börjar jag undra om jag är på väg att braka?   

I morrn åker jag äntligen till solen. Det är min sluta-rökabelöning. Resan jag bokade för ett år sen och som finansieras av ciggen jag inte röker. Jag tror inte en resa har kommit lägligare. Jag är så jävla sliten i kropp o själ. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Läkarna inom primärvården tittar gärna på referensvärdena för sköldkörteln, men det är inte alla som får avvikande värden på TSH, trots att de är sjuka, säger doktor Bo Wikland.               

En för låg sköldkörtelhormonproduktion, hypotyreos, behandlas med sköldkörtelhormon. Enkelt. Det svåra är att upptäcka, diagnostisera och sedan få in rätt dos för medicinen. Symptomen kan finnas kvar i upp till ett halvår efter att medicin satts in.

Tester för att mäta aktiviteten i sköldkörteln görs på ett annat hormon. När sköldkörteln producerar för lite hormon, svarar TSH med att öka sin produktion av tyreotropin. Därför är ett högt TSH-värde alltid en indikation på att sköldkörteln inte fungerar som den ska.
Men är TSH-värdet normalt, kan den ändå vara dålig. Då måste ett annat test tas. Direkt i sköldkörteln. Med en tunn nål tas ett prov direkt från organet och då syns inflammationen. Det kallas finnålsprov eller punktuation.
- Referensvärdena är så vida att man inte fångar upp alla som egentligen är sjuka. Många som har ett normalt värde, är ändå dåliga, säger Bo Wikland, på Läkarhuset i Stockholm.

Normala referensvärden på sköldkörteln:

• TSH - högst 2,5 (Inte uppåt 3-4 som vissa har som normalvärde, anser doktor Bo Wikland.)
• T4, fritt, 9-22 pmol.
• T3, fritt, 2,5 - 5,6 pmol.

För att se om autoimmun sjukdom finns i botten, kan ytterligare ett test göras för att se förekomsten av antikroppar.

Källa: http://dinamediciner.se/nyheter/normalvarden-skoldkortelhormon

Nästan som förr i tiden.

Jag är så glad idag. Jag känner hunger, jag svettas när jag anstränger mig och hårstråna på benen börjar växa ut. Precis som förr i tiden. Förr svor jag över detta, idag blev jag lycklig. Det här är tecken på att vissa funktioner i kroppen fungerar. Andra förbättringar är hörseln och att hyn är finare, lenare. Det är fortfarande jobbigt med ögonen. Tycker jag ser suddigt hela tiden. Sen väntar jag otåligt på att ämnesomsättningen ska bli normal. Men man får vara glad över det lilla. 

Analys inifrån ut.

Idag var jag hos min läkare på VC för analys av mitt andra blodprov sen jag fick diagnosen Hypotyreos. Jag tog blodprovet förra veckan när jag mådde som sämst. Mina TSH-värden låg på 4,1. Det ska ligga mellan 0,2-4,0 så det närmar sig. Jag läste att nån specialist på sjukdomen tyckte att VC:s maxgräns är för hög. Att man borde ligga på max 2,5-3. Inte vet jag. Man utgår från sitt mående. Det är så individuellt. T ex påverkas värdena om du ätit kalcium, om du tagit ut dig för hårt osv. Läkaren sa att jag inte får öka medicinen mer. Tvärtom borde jag minska dosen om en tid. Uppföljning om en månad igen. Mm, man måste ha enormt tålamod. Till sommaren så blir jag kanske kanske frisk... 

Efter läkaren rusade jag vidare till kuratorn för ett andra samtal. Jag trodde inte att det skulle behövas men jag har fel. Det finns en del som pockar på och vill ventileras. Vi bokade en ny tid om två veckor. Jag ser det som kvalitetstid med mig själv...  

Hypotyreos.

Jag vet inte varför, men jag vill inte berätta för hela världen att jag lider av Hypotyreos. Jag borde kanske göra det för många, liksom jag själv inte gjorde, vet inte vad det handlar om när man har nedsättning i sköldkörtelfunktionen. Jag tror jag skäms över sjukdomen. Min bild av den har varit att det bara är medelålders kvinnor som får den. Nu när jag googlat och hört vänner som berättat om döttrar i tonåren som också fått diagnosen, så borde jag ju inte tänka så. Men å andra sidan är jag faktiskt medelålders. Fan, haha.

Samtidigt vill man skrika ut till hela världen att för helvete; jag är inte utbränd, jag har Hypotyreos. Jag är inte fet och ful för att jag glufsar i mig tårtor o pizza, nä, jag är fet och ful för att jag har Hypotyreos. Jag är inte ett stört miffo som grinar i tid och otid, nä jag har Hypotyreos. Jag blir ledsen på alla som måste kommentera hur ofta jag är sjuk. Ja, jag har inget immunförsvar för jag har Hypotyreos.

Livet med hypotyreos:
När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.

Man skulle nog kunna säga att det är rätt deppigt att ha drabbats av skiten. Förhoppningsvis tänker jag annorlunda om jag någon gång får ordning på det hela och ett bra liv igen.

Det går åt rätt håll men inte själsligt.

Jag var på första läkarbesöket igår efter att ha fått diagnosen. Tog blodprov i onsdags (man ska göra det en gång i månaden) för att kolla värdena. Min doktor vill träffa mig öga mot öga (istället för att skriva ett brev om resultatet) för hon är lite bekymrad över att jag fortfarande är ledsen. Och jag uppskattar det mycket för det är i princip bara hon som vet hur illa ställt det är med mig i själen.

Vi kan börja med det positiva. Mina värden har förbättrats. Hon skrev ut ett papper med resultatet och förklarade jättebra hur det såg ut när jag tog det allra första blodprovet och hur det ser ut nu och var värdena bör ligga. Det ser hoppfullt ut, men jag måste ha tålamod. Det tar tid. Ska öka min dos något. Varannan dag 50 mg, varannan dag 75 mg. Hoppas det gör nytta. Fysiskt har jag märkt att hårkvaliten är bättre än för ett par veckor sen. Håret känns tjockt som förut. Det är lite torrt i topparna liksom hyn, men man kan ju skylla på årstiden. Jag känner mig något piggare men långt ifrån så som det borde vara. Långt ifrån...

Drar mig undan. Alla drar sig undan från mig. Gråter så gott som varje dag. Äter nästan inget. Vägde mig idag för första gången på veckor. Har gått ner 2-3 kg. Det är ganska lite med tanke på att jag knappt ätit. Jävla förbränningsproblem. Jag är ett överviktigt fetto som äter jättelite och ändå märks det ingenting på vågen. Stört! Jag fick en remiss till en kurator eller vad hon är. Jag måste prata med nån. Man kan inte grina hela tiden, isolera sig och tänka dumma tankar. Å andra sidan har ingen tid och lust att träffa mig. Jag är förmodligen rätt hemsk att umgås med. Fy fan vad jag är trött på att vara jag. Värdelös är man!

Så obehövd.

Igår hade jag en fikabjudning med glögg. Hela dan var bra, hann med att baka bullar och sånt utan att känna stress eller press för den delen. Var lite nöjd över att vilja ha folk hemma istället för att isolera mig. Så berättar min äldste son att han ska flytta hem till tjejen på torsdag. Jag fick en liten chock. Försökte inte tänka på det. På slutet av kvällen när det endast var några väninnor kvar briserade klumpen i halsen och tårarna sprutade. Forsade menar jag. Jag är så ohyggligt ledsen i kropp och själ. Jag skulle nog vilja påstå att jag är mycket deprimerad. 

Jag känner mig så jävla obehövd. Ingen behöver mig längre. Jag har ingen att vara med på julafton. Ingen familj, ingen släkt som bjuder in. Mina barn bor inte hos mig mer så det finns ingen anledning att laga julmat för ingen äter ju. Jag äter inte. Jag har ingen aptit. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Så jävla trött, så värdelös, så obehövd.

Nojja eller inte?

Jag var hos gyn i morse. Det är jag som bokat tid för det har inte känts ok där nere. Hon sa att det kan bero på spiralen "behöver jag den?" Nä, plocka bort den. Jag har tänkt på det länge hur som helst. Vill inte ha några främmande föremål i mig. Grejen var att hon höll på väldigt länge där nere. Länge i mitt tycke eftersom det är så smärtsamt. Jag kved och undrade varför det dröjer så? Då frågade hon igen när jag tagit cellprov. Förra året, sa jag. Jag ska ta cancerprov sa hon men på ett sätt som fick mig att undra vad det var frågan om. Misstänker hon nåt? Jag blev helnojjig. Cancer. Jag har cancer. Såklart. Jag har ju misstänkt det ända sen förra hösten. Alla skrattar åt mig, men jag vet att nåt är fel. Har gynekologen hittat felet? Det är bergis inte sköldkörtelproblematik utan cancer. Har för mig symptomen är detsamma. Dom där diffusa som trötthet, taskigt immunförsvar, energilöshet. När gynekologen sen ville boka en återbesökstid så blev jag orolig. Vadå, återbesök hos gyn? Det var ovanligt. Sköterskan som jag bokade tid hos blev inkallad under undersökningen för att hjälpa till med nåt. Jättekonstigt. Sen när jag skulle få en ny tid så var hon väldigt glättig. Det är nåt, tänkte jag.  

Jag var tyvärr helt kocko i bollen hela morgonen pga julfest kvällen innan, så jag ställde inte tillräckligt med bra frågor innan jag åkte därifrån. På jobbet attackerade nojjan och tårarna sprutade. Igen. Jag visste det. Jag har cancer. Läkarn på VC har ställt fel diagnos. Det är inte sköldkörteln, det är cancer. Mm, det var den underbara dan. Not! 

Ja just det... i ett senare skede av hypotyreos (som jag har) så kan fobier utvecklas. Tack för den. Nu känns allt ännu mer förvirrande. Vad är vad? Vad ska jag tro på? Vem ska jag tro på? Vilket jävla mörker!  

Ny hemsk dag.

Jag tänkte skriva ett inlägg igår om hur fantastiskt jag har mått dom senaste dagarna, men jag hann inte med det. Så i morse vaknade jag och kände att den där vidriga känslan är tillbaka. Jag var så trött och långsam och ville inte gå upp. Jag snoozade i över en timme så jag var tvungen att kompa en stund på morgonen. Jag ville inte alls till jobbet. Jag ville vara hemma och bara gömma mig under täcket. Det ledsna var också tillbaka. En kollega råkade ge extra omtanke och vips sprutade tårarna. Allt känns så hopplöst. Varför är jag tillbaka på ruta 1? Varför varför varför?  Jag förstår inte det här. Jag förstår mig inte på den här sjukdomen eller vad man ska kalla den. Instinktivt vill jag öka min Levaxindos men jag törs inte. Ska ju ta prover på måndag och vill att läkaren ska se hur värdena är just nu. Men bakslaget suger och tar energi och mer än så. Fan vad jag hatar detta!

Vändpunkt eller bara en turdag?

Om det så är tillfälligt så ska jag minnas den här dagen. Det är så sällsynt att jag känner mig pigg och har vita ögonvitor (istället för grusiga blodsprängda) att jag måste skriva ner detta för att verkligen känna att idag... idag är en bra dag! Jag sov oförskämt bra hela natten. Mer än 8 timmar utan att vakna till en endaste gång. Jag låg och drog mig för stressa det gör jag bara inte. Bara ordet stress ger mig ångest. Fy vad läskigt det är med negativ stress, usch.

Så småningom klev jag upp. Bestämde mig för att äta en snabb frukost och skippa att läsa tidningen. Jag ville inte förlora en minut av tiden för hushållsbestyren. I veckor har mitt hem förfallit. Jag har inte orkat ta tag i städningen. Jag som är pedantiskt lagd har inte ens brytt mig på sistone. Det visar i och för sig på hur nere och orkeslös jag varit. Idag kastade jag mig över städningen med hull och hår. Och när svetten rann i ansiktet så blev jag överlycklig. Svett, halleluja! Äntligen funkar den biten som den ska. I veckor har jag frusit och har heller inte orkat göra nånting som fått mig att bli varm. Jag gjorde mitt hem mysigt och rent med nystrukna gardiner och dukar. Adventsstjärnorna kom ännu mer till sin rätt. Som avslutning ska jag göra en kalops - ett långkok. Lite märkligt med tanke på att aptiten lyst med sin frånvaro men idag är jag sugen. Jag tar tillfället i akt. 

Idag är det utgång med kompisar. Vi ska fira en kille som blivit 40. Jag kan ju aldrig bestämma mig längre om jag ska haka på kuliga saker förrän in i det sista. Under dan var jag rätt sugen på att gå ut och festa  och vara lite social, men nu bangar jag nog ändå. Jag blir stressad av den tidiga tiden, halv sex ska vi ses. Klarar inte det... Så det blir inget. Kanske man kan komma senare, men jag skiter i det. Än är det en bit kvar helt klart... Oavsett; den här dagen har varit fantastisk så långt. Jag har musik på högsta volym och dansar fram i hemmet och det tyder på glädje.