1 år och rökfri.

Kära jag! Jag har klarat målet. Jag är verkligen rökfri! Det är ett år sen jag bestämde mig för att sluta och smackade på ett plåster. Jag skrev om det här i bloggen och det var smart. Så jag har koll på datum och koll på hur det var. Det var lite knepigt i början. Jag fallerade ett par gånger, men aldrig att jag gav upp. Jag har hela tiden varit stark i mitt beslut att bli rökfri. Och se... jag klarade det. Målet är nått och resmålet, min ettårspresent, hägrar. Om ett par veckor ska jag njuta i solen för dom pengarna som jag annars hade rökt upp. Jag är jättestolt över mig själv!

Analys inifrån ut.

Idag var jag hos min läkare på VC för analys av mitt andra blodprov sen jag fick diagnosen Hypotyreos. Jag tog blodprovet förra veckan när jag mådde som sämst. Mina TSH-värden låg på 4,1. Det ska ligga mellan 0,2-4,0 så det närmar sig. Jag läste att nån specialist på sjukdomen tyckte att VC:s maxgräns är för hög. Att man borde ligga på max 2,5-3. Inte vet jag. Man utgår från sitt mående. Det är så individuellt. T ex påverkas värdena om du ätit kalcium, om du tagit ut dig för hårt osv. Läkaren sa att jag inte får öka medicinen mer. Tvärtom borde jag minska dosen om en tid. Uppföljning om en månad igen. Mm, man måste ha enormt tålamod. Till sommaren så blir jag kanske kanske frisk... 

Efter läkaren rusade jag vidare till kuratorn för ett andra samtal. Jag trodde inte att det skulle behövas men jag har fel. Det finns en del som pockar på och vill ventileras. Vi bokade en ny tid om två veckor. Jag ser det som kvalitetstid med mig själv...  

Pigg igen. Tack o lov.

Vändpunkten kom idag på dan, efter att jag tagit tabletten. Energin kom fram och med den lusten att gå ut på en promenad. Det blev till och med shopping av badkläder vilket är rätt galet när man är så fet och ful som jag är och känner mig. Men lyckan att känna energi igen övervann alla negativa tankar. Jävlar vad viktigt det är att ha ett positivt tänk. Återigen tänker jag på dom som mår skitdåligt och har sjukdomen, men inte vet om det. Gode gud! Bättre kolla sköldkörteln en gång för mycket än en gång för lite. Jag kollades tydligen i oktober 2010 och var det inget fel på sköldkörteln. Ett år senare är situationen en annan. Hoppas att den personen som inte har ork, som ständigt är trött och nere, går till doktorn och blir utredd för lidandet. För det är ett lidande.

Gör det du helst vill göra.

Jag hade tid hos en kurator klockan 9. Hade ställt mobilalarmet på 7, men kom inte upp ur sängen förrän 8.15. Jag snoozade och grät. Ville inte alls gå upp. Jag hade ångest för att jag inte hade ork att åka till jobbet. Jag grät för att jag hade en tid att passa. Jag var också rädd att träffa en kurator när jag mår så här dåligt. Hur skulle det kunna bli ett sakligt och givande samtal när man grinar och är i obalans? Nå, jag kom iväg för innerst inne ville jag gärna prata med nån utomstående. Jag vill veta varför jag är så deppig. Beror det på hormonbristen eller är det annat? 

Jag fick genast förtroende för kuratorn. Och visst grinade jag mycket under timmen, men jag var saklig när jag drog upp det ena efter det andra. Hennes analys var lite skön att höra. Jag är inte galen, haha. Det är mycket som spelar in i min depression. Jag har varit med om mycket känslomässiga händelser under förra året, slutat röka och så råkat ut för sköldkörtelproblemet. Förmodligen har hormonbristen pågått hela året. Jag är också äldre och då blir man känsligare. Jag har helt enkelt en livskris. Kuratorn sa att jag måste sluta pressa mig. Sluta spjärna emot och istället lyssna på min inre röst. Jag vill vila. Jag är så trött, så trött. Jag vill inte boka upp mig, vill inte stressa, känna press, prestera. Jag vill bara vila just nu. Sjukskriv dig, sa hon. Gå promenader på dagarna och få dagsljus. Så bokade vi en ny tid på måndag. Lika bra att nyttja det vården erbjuder.

På hemvägen gick jag till vårdcentralen och lämnade ett blodprov. Jag har tid hos doktorn på måndag för genomgång av provsvaret. Jag ville få en analys av dagens värde så hon ser hur det ser ut just nu när jag mår så dåligt. Jag ville också lämna ett blodprov innan medicinökningen. Jag har idag på eget bevåg trappat upp medicinen till 75 mg varje dag. Doktorn är inte tillgänglig på hela veckan, så jag kan inte konsultera henne. Hm, bra hjälp man får. Sen pratade jag med chefen och fick stödet som jag behövde. En stenbumling föll från axlarna. Har sån ångest för att jag inte jobbar. Sov 3 timmar mitt på dan. Jag är så slut.

Kände mig mycket piggare på eftermiddagen. Lagade till och med mat för jag blev hungrig. Jag som frös så igår i varma yllekoftan, vart alldeles för varm i samma kofta så jag blev tvungen att öppna fönster och byta till nåt tunnare. Gott tecken! Beror det på att jag ökade medicinen från 50 till 75? Jag funderar på nåt jag läste på nätet. En tjej skrev att man dippar när man kör på för mycket under dom bra dagarna. Är det det som händer mig? Önskar man kunde fråga nån om såna här saker.

När jag hämtade posten så låg där ett litet paket. I paketet låg en liten nallebjörn med små tillbehör, ett halsband och ett kort där det stod att jag skulle krya på mig. Hälsningen från min kompis fick tårarna att spruta, men denna gång log jag samtidigt.

Hypotyreos.

Jag vet inte varför, men jag vill inte berätta för hela världen att jag lider av Hypotyreos. Jag borde kanske göra det för många, liksom jag själv inte gjorde, vet inte vad det handlar om när man har nedsättning i sköldkörtelfunktionen. Jag tror jag skäms över sjukdomen. Min bild av den har varit att det bara är medelålders kvinnor som får den. Nu när jag googlat och hört vänner som berättat om döttrar i tonåren som också fått diagnosen, så borde jag ju inte tänka så. Men å andra sidan är jag faktiskt medelålders. Fan, haha.

Samtidigt vill man skrika ut till hela världen att för helvete; jag är inte utbränd, jag har Hypotyreos. Jag är inte fet och ful för att jag glufsar i mig tårtor o pizza, nä, jag är fet och ful för att jag har Hypotyreos. Jag är inte ett stört miffo som grinar i tid och otid, nä jag har Hypotyreos. Jag blir ledsen på alla som måste kommentera hur ofta jag är sjuk. Ja, jag har inget immunförsvar för jag har Hypotyreos.

Livet med hypotyreos:
När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.

Man skulle nog kunna säga att det är rätt deppigt att ha drabbats av skiten. Förhoppningsvis tänker jag annorlunda om jag någon gång får ordning på det hela och ett bra liv igen.

Tillbakagång - det är svårt att acceptera.

Det har varit så bra en längre tid. I 3 veckor har jag mått väldigt bra jämfört med hösten i övrigt. Tablettdosen har legat på 75 mg och 50 mg varannan dag sen läkarbesöket för en månad sen. Doktorn förklarade då hur mina värden såg ut och var dom bör ligga. Mina TSH-värden låg på 7,2. Det ska ligga mellan 0,2-4,0. Jag ligger för högt således. För att reglera den krävs ökning av Levaxin. Kruxet är att man får inte öka dosen för snabbt för då är risken att hjärtat stressas. Iallafall så har jag haft energi och känt glädje. Jag har sovit bra, ätit bra, börjat träna flera dar i veckan och känt mig social och glad med stor livsaptit.

Så i torsdags började jag märka att något förändrats. Det var faktiskt hos frissan. Håret var så torrt och sprött. Hyn livlös och jag är så oerhört blek med eksemfläckar. Jag fick senare se nytagna bilder på mig och det var liksom droppen. Det ledsna började pocka på igen. Självförtroendet rasade. Jag är så ful, så ful. På fredagen kände jag mig så tung. Välbekant hängig. Tränade ändå lite på gymmet men jag var trött i kroppen. Tog det lugnt. Kände mig långsam. Lessen. Å glömsk. Jag slarvar bort grejer. Kommer inte ihåg saker. I helgen var jag på kundevent med övernattning. Allt var jättelyxigt och trevligt. Jag körde på, höll tempot. Man vill ju inte att kunderna ska märka något. På söndagen vaknade jag på hotellet så trött, så långsam, så seg. Men det var först när jag kom hem som jag fattade. Jag har fallit tillbaka. Jag förstår att min medicindos inte räcker längre.

Tårarna har sprutat igen. Känner mig helt knäckt. Jag är så oerhört ledsen och mycket låg. Jobbar inte. Jag har inte tid hos doktorn förrän nästa måndag. Jag tänkte lämna blodprov på torsdag. Så tänker jag att jag fan inte kan må så här i väntan på att träffa läkaren. Jag höjer dosen till 75 mg utan att konsultera henne. Jag står inte ut med det här deppiga och låga. Jag hatar den här sjukdomen. HATAR DEN!


Mera fakta. Klippt ut från www.1177.se:

Den vanligaste orsaken till höga TSH-värden är hypotyreos, att sköldkörteln producerar för lite av sköldkörtelhormonerna tyroxin och trijodtyronin. Det är vanligast hos kvinnor. Orsaken är oftast en så kallad autoimmun sjukdom. Kroppens immunförsvar har då angripit den egna vävnaden och orsakat en bestående skada i sköldkörtelns hormonproduktion.
Om TSH-värdet bara är lite förhöjt, upp till cirka 10 mikroenheter/liter, behöver det inte innebära att sköldkörtelns produktion av hormoner är för låg. Det kan vara en vanlig variation i TSH-värdet. Då kan man ibland behöva lämna ytterligare blodprov som visar om man har antikroppar mot sköldkörtelvävnad. Det provet heter TPO-antikroppar. Om TSH-värdet är högt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vilka orsaker som ligger bakom det höga värdet. Det vanligaste är att man får ta tabletter (Levaxin) med
sköldkörtelhormon. Det brukar ta tid innan TSH-värdet har återgått till det vanliga, från några veckor till ett par månader beroende på hur högt värdet var när man påbörjade behandlingen.