Vedermödor.

Träffade min coach i morse för ett motivationssamtal. Klockan var 7 på morgonen och jag var trött så kanske det påverkade mitt humör. Jag vill nästan ge upp just nu. Känner mig så missmodig och omotiverad. Varför ska jag gå ner i vikt? Så jävla farlig övervikt har jag väl inte? Viktnedgången går alldeles för långsamt med tanke på hur jag kämpar. Coachen tror att det beror på hypothyreosen, den lilla jävla fucking bromsklossen. Tårarna rann. Jag är så orolig och rädd att jag inte ska lyckas med mitt mål. Det kommer inte gå vägen, jag ger upp, skiter i det här. Coachen sa att vi borde skriva in Tålamod som en Förbättring att jobba efter. "Du går ju ner, det går ju åt rätt håll! Du måste ge det tid. Att gå ner i vikt går inte på en kafferast!". Jag tror tårarna mest berodde på att jag måste fortsätta med den knepiga dieten även efter vecka 3. Visserligen får jag gå upp till 800 kcal, men i 9 veckors tid? Fyfan! Hur ska jag stå ut? Känns så deppigt att leva så här. Så tomt, tråkigt och enahanda.

Jag hatar dom där sopporna. Jag har tyckt att Tomatsoppan är ok, men igår kväll kunde jag knappt äta upp den lilla portionen. Den äcklar mig. Kycklingsoppan är ännu äckligare. Jag hatar broccoli i vanliga fall men vart så desperat att jag köpte Broccoli/purjosoppan i förhoppningen att slippa dom andra sorterna. Lustigt nog är den ok. Godare än kycklingsoppan. 6 dar kvar. Kroppen är trött, har ont överallt. Fast på ett bra sätt. Träningsvärk är ok. Belönade mig med massage idag på lunchen istället för träning. Jävlar vad stel jag är och knutorna har massproducerat sig under sommaren och vandrat ända upp i hårfästet i nacken. Det gjorde så ont när massösen bearbetade dom. Jag tycker knutorna skvallrar om att jag inte mår bra i själen, djupt därinne.

När jag kom hem mötte jag en granne i porten. Hon hade ett trist besked att ge mig angående mitt önskemål att bygga ut altanen. Styrelsen som hon är med i, beslutade att inte godkänna mitt förslag. För mig var det liksom pricken över i över en redan dålig dag. Vi pratade på och så kom vi på en annan lösning som inte blir så dum. Hon ska ta upp det förslaget med styrelsen som säkert kommer godkänna det hela och då blir det ju bra. Men hur det än var så var jag väldigt nere när vi pratade. "Hur är det, har det hänt nåt?" undrade hon. Och där kom tårarna igen, hur pinsamt som helst. Jag svamlade på och var säkert helvirrig: "Nä, det har inte hänt nåt eller jo det kanske det har eller jag vet inte..." Till slut erkände jag att jag går på diet och krisar så in i vassen idag. Skulle vart på Gröna Lund ikväll men bangade, bangar från allt kul nu för tiden och allt är skit och hej och hå. "Går du på Itrim i centrum?" frågade hon då. Ja säger jag förvånat. "Jag med, säger hon. Har gått där i 1 1/2 år och har gått ner 20 kg. Det är så himla bra där. Vad du än gör, ge inte upp! Du kommer få din belöning, ge inte upp, lova mig det! Jag ska på en middag nu, sa hon, annars hade jag bjudit in dig. Jag plingar på på söndag så pratar vi Itrim. Seså, ge inte upp, du kommer bli så nöjd sen."  Vilken Itrimgud skickade den här damen till mig? :)
    
Nu helg. Gömmer mig i tv-fåtöljen, men med ett snett leende på läpparna. Så det kan bli.