Pigg igen. Tack o lov.

Vändpunkten kom idag på dan, efter att jag tagit tabletten. Energin kom fram och med den lusten att gå ut på en promenad. Det blev till och med shopping av badkläder vilket är rätt galet när man är så fet och ful som jag är och känner mig. Men lyckan att känna energi igen övervann alla negativa tankar. Jävlar vad viktigt det är att ha ett positivt tänk. Återigen tänker jag på dom som mår skitdåligt och har sjukdomen, men inte vet om det. Gode gud! Bättre kolla sköldkörteln en gång för mycket än en gång för lite. Jag kollades tydligen i oktober 2010 och var det inget fel på sköldkörteln. Ett år senare är situationen en annan. Hoppas att den personen som inte har ork, som ständigt är trött och nere, går till doktorn och blir utredd för lidandet. För det är ett lidande.

Gör det du helst vill göra.

Jag hade tid hos en kurator klockan 9. Hade ställt mobilalarmet på 7, men kom inte upp ur sängen förrän 8.15. Jag snoozade och grät. Ville inte alls gå upp. Jag hade ångest för att jag inte hade ork att åka till jobbet. Jag grät för att jag hade en tid att passa. Jag var också rädd att träffa en kurator när jag mår så här dåligt. Hur skulle det kunna bli ett sakligt och givande samtal när man grinar och är i obalans? Nå, jag kom iväg för innerst inne ville jag gärna prata med nån utomstående. Jag vill veta varför jag är så deppig. Beror det på hormonbristen eller är det annat? 

Jag fick genast förtroende för kuratorn. Och visst grinade jag mycket under timmen, men jag var saklig när jag drog upp det ena efter det andra. Hennes analys var lite skön att höra. Jag är inte galen, haha. Det är mycket som spelar in i min depression. Jag har varit med om mycket känslomässiga händelser under förra året, slutat röka och så råkat ut för sköldkörtelproblemet. Förmodligen har hormonbristen pågått hela året. Jag är också äldre och då blir man känsligare. Jag har helt enkelt en livskris. Kuratorn sa att jag måste sluta pressa mig. Sluta spjärna emot och istället lyssna på min inre röst. Jag vill vila. Jag är så trött, så trött. Jag vill inte boka upp mig, vill inte stressa, känna press, prestera. Jag vill bara vila just nu. Sjukskriv dig, sa hon. Gå promenader på dagarna och få dagsljus. Så bokade vi en ny tid på måndag. Lika bra att nyttja det vården erbjuder.

På hemvägen gick jag till vårdcentralen och lämnade ett blodprov. Jag har tid hos doktorn på måndag för genomgång av provsvaret. Jag ville få en analys av dagens värde så hon ser hur det ser ut just nu när jag mår så dåligt. Jag ville också lämna ett blodprov innan medicinökningen. Jag har idag på eget bevåg trappat upp medicinen till 75 mg varje dag. Doktorn är inte tillgänglig på hela veckan, så jag kan inte konsultera henne. Hm, bra hjälp man får. Sen pratade jag med chefen och fick stödet som jag behövde. En stenbumling föll från axlarna. Har sån ångest för att jag inte jobbar. Sov 3 timmar mitt på dan. Jag är så slut.

Kände mig mycket piggare på eftermiddagen. Lagade till och med mat för jag blev hungrig. Jag som frös så igår i varma yllekoftan, vart alldeles för varm i samma kofta så jag blev tvungen att öppna fönster och byta till nåt tunnare. Gott tecken! Beror det på att jag ökade medicinen från 50 till 75? Jag funderar på nåt jag läste på nätet. En tjej skrev att man dippar när man kör på för mycket under dom bra dagarna. Är det det som händer mig? Önskar man kunde fråga nån om såna här saker.

När jag hämtade posten så låg där ett litet paket. I paketet låg en liten nallebjörn med små tillbehör, ett halsband och ett kort där det stod att jag skulle krya på mig. Hälsningen från min kompis fick tårarna att spruta, men denna gång log jag samtidigt.

Hypotyreos.

Jag vet inte varför, men jag vill inte berätta för hela världen att jag lider av Hypotyreos. Jag borde kanske göra det för många, liksom jag själv inte gjorde, vet inte vad det handlar om när man har nedsättning i sköldkörtelfunktionen. Jag tror jag skäms över sjukdomen. Min bild av den har varit att det bara är medelålders kvinnor som får den. Nu när jag googlat och hört vänner som berättat om döttrar i tonåren som också fått diagnosen, så borde jag ju inte tänka så. Men å andra sidan är jag faktiskt medelålders. Fan, haha.

Samtidigt vill man skrika ut till hela världen att för helvete; jag är inte utbränd, jag har Hypotyreos. Jag är inte fet och ful för att jag glufsar i mig tårtor o pizza, nä, jag är fet och ful för att jag har Hypotyreos. Jag är inte ett stört miffo som grinar i tid och otid, nä jag har Hypotyreos. Jag blir ledsen på alla som måste kommentera hur ofta jag är sjuk. Ja, jag har inget immunförsvar för jag har Hypotyreos.

Livet med hypotyreos:
När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.

Man skulle nog kunna säga att det är rätt deppigt att ha drabbats av skiten. Förhoppningsvis tänker jag annorlunda om jag någon gång får ordning på det hela och ett bra liv igen.

Tillbakagång - det är svårt att acceptera.

Det har varit så bra en längre tid. I 3 veckor har jag mått väldigt bra jämfört med hösten i övrigt. Tablettdosen har legat på 75 mg och 50 mg varannan dag sen läkarbesöket för en månad sen. Doktorn förklarade då hur mina värden såg ut och var dom bör ligga. Mina TSH-värden låg på 7,2. Det ska ligga mellan 0,2-4,0. Jag ligger för högt således. För att reglera den krävs ökning av Levaxin. Kruxet är att man får inte öka dosen för snabbt för då är risken att hjärtat stressas. Iallafall så har jag haft energi och känt glädje. Jag har sovit bra, ätit bra, börjat träna flera dar i veckan och känt mig social och glad med stor livsaptit.

Så i torsdags började jag märka att något förändrats. Det var faktiskt hos frissan. Håret var så torrt och sprött. Hyn livlös och jag är så oerhört blek med eksemfläckar. Jag fick senare se nytagna bilder på mig och det var liksom droppen. Det ledsna började pocka på igen. Självförtroendet rasade. Jag är så ful, så ful. På fredagen kände jag mig så tung. Välbekant hängig. Tränade ändå lite på gymmet men jag var trött i kroppen. Tog det lugnt. Kände mig långsam. Lessen. Å glömsk. Jag slarvar bort grejer. Kommer inte ihåg saker. I helgen var jag på kundevent med övernattning. Allt var jättelyxigt och trevligt. Jag körde på, höll tempot. Man vill ju inte att kunderna ska märka något. På söndagen vaknade jag på hotellet så trött, så långsam, så seg. Men det var först när jag kom hem som jag fattade. Jag har fallit tillbaka. Jag förstår att min medicindos inte räcker längre.

Tårarna har sprutat igen. Känner mig helt knäckt. Jag är så oerhört ledsen och mycket låg. Jobbar inte. Jag har inte tid hos doktorn förrän nästa måndag. Jag tänkte lämna blodprov på torsdag. Så tänker jag att jag fan inte kan må så här i väntan på att träffa läkaren. Jag höjer dosen till 75 mg utan att konsultera henne. Jag står inte ut med det här deppiga och låga. Jag hatar den här sjukdomen. HATAR DEN!


Mera fakta. Klippt ut från www.1177.se:

Den vanligaste orsaken till höga TSH-värden är hypotyreos, att sköldkörteln producerar för lite av sköldkörtelhormonerna tyroxin och trijodtyronin. Det är vanligast hos kvinnor. Orsaken är oftast en så kallad autoimmun sjukdom. Kroppens immunförsvar har då angripit den egna vävnaden och orsakat en bestående skada i sköldkörtelns hormonproduktion.
Om TSH-värdet bara är lite förhöjt, upp till cirka 10 mikroenheter/liter, behöver det inte innebära att sköldkörtelns produktion av hormoner är för låg. Det kan vara en vanlig variation i TSH-värdet. Då kan man ibland behöva lämna ytterligare blodprov som visar om man har antikroppar mot sköldkörtelvävnad. Det provet heter TPO-antikroppar. Om TSH-värdet är högt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vilka orsaker som ligger bakom det höga värdet. Det vanligaste är att man får ta tabletter (Levaxin) med
sköldkörtelhormon. Det brukar ta tid innan TSH-värdet har återgått till det vanliga, från några veckor till ett par månader beroende på hur högt värdet var när man påbörjade behandlingen.

Gott nytt år.

Det är på sin plats att rapportera senaste nytt, tacka för det gångna året och nämna några mål för 2012. Alla säger att man ska inte ge några löften på nyårsnatten. Förr hade jag hållit med, men nu tänker jag annorlunda. Jag ska inte avge några löften, däremot har jag satt ett gäng mål för 2012 och dom tänker jag jobba stenhårt med att nå.

Julen löpte alldeles förträffligt. Min x-styvmor och jag åt julskinkan och prinskorven sida vid sida utan några som helst frostiga blickar och sura miner. Det var en väldigt kul julafton med mycket mys och bus med syskonbarna. Det är första gången jag firar jul med syrrans svärföräldrar. Både dom och jag vart glatt överraskade hur trevligt det blev, haha. Det här ser jag som startskottet för en ny tid med positiv energi och positivt tänk. Det finns mycket att se framemot!

Det är nu över 11 månader sen jag bestämde mig för att sluta röka. Jag har inte tagit ett endaste tjuvbloss på månader. Tog ett bloss i somras. Ett bloss räckte för det smakade apa i mun och lungor. Alltså, man vill inte få i sig den där röken! Min bästis och jag har i dagarna betalat vår resa till solen. Om 45 dagar åker vi. Då har jag passerat 12 månader som rökfri och man kan ju inte belöna sig bättre än med en resa långt bort från stress och kyla. Nedräkningen har börjat! 

Om två veckor ska jag ta nytt blodprov. Ska bli intressant att se om värdena förbättrats. Jag hoppas verkligen det. Jag har märkt lite skillnad. Hyn är finare. Har faktiskt fått några finnar. Antar att det är hormonerna som gör det, haha. Håret växer så det knakar och det är väldigt kraftigt. Har inte gått ner så mycket, bara 3-4 kg, men det beror på att jag äter som en häst igen. Har sån himla aptit. Och det är ju bra! Jag äter inte när jag är djupt deprimerad. Så att jag äter innebär att jag inte är deppig. Underbart! Jag ska ändå träffa en kurator nästa vecka. Min läkare skrev en remiss på mitt önskemål. Jag var så himla ledsen en lång tid och jag vill gräva i det. Det känns ju lite konstigt att träffa henne nu men jag ska göra det ändå, iallafall en gång. Jag har börjat träna på gymmet. 3 gånger hann jag med denna vecka. Jag har ett program som vår PT (personliga tränare) på jobbet gjort. Det är skitbra och man blir varm och får träningsvärk. Det är alldeles underbart att känna så när man varit så håglös och orkeslös i 2,5 månader. Träningen gör mig lycklig!

Så när jag idag på nyårsafton 2011 summerar året så kan jag konstatera att det varit extremt händelserikt. Det har varit ett jävligt kul år, men också tufft och kämpigt. Jag hoppas att 2012 blir mycket bättre och mindre kämpigt på det negativa sättet. Jag behöver det... :)

Mitt mål att sluta röka år 2011 lyckade jag nå - HURRA HURRA! Vikten gick det sämre med men det beror på medicinska skäl som man inte kan styra över. Hade jag inte fått Hypotyreos hade jag varit en jävligt fit person, det vet jag. Nå, nya tag när värdena blir normala igen. 

Mål 2012:

• nytt boende
• resa till dottern i Japan 
• träning 3-4 ggr veckan
• fortsätta gen fan i ciggen

Gott nytt år du som läser min blogg! Må du få ett fantastiskt nytt år!

Det går åt rätt håll men inte själsligt.

Jag var på första läkarbesöket igår efter att ha fått diagnosen. Tog blodprov i onsdags (man ska göra det en gång i månaden) för att kolla värdena. Min doktor vill träffa mig öga mot öga (istället för att skriva ett brev om resultatet) för hon är lite bekymrad över att jag fortfarande är ledsen. Och jag uppskattar det mycket för det är i princip bara hon som vet hur illa ställt det är med mig i själen.

Vi kan börja med det positiva. Mina värden har förbättrats. Hon skrev ut ett papper med resultatet och förklarade jättebra hur det såg ut när jag tog det allra första blodprovet och hur det ser ut nu och var värdena bör ligga. Det ser hoppfullt ut, men jag måste ha tålamod. Det tar tid. Ska öka min dos något. Varannan dag 50 mg, varannan dag 75 mg. Hoppas det gör nytta. Fysiskt har jag märkt att hårkvaliten är bättre än för ett par veckor sen. Håret känns tjockt som förut. Det är lite torrt i topparna liksom hyn, men man kan ju skylla på årstiden. Jag känner mig något piggare men långt ifrån så som det borde vara. Långt ifrån...

Drar mig undan. Alla drar sig undan från mig. Gråter så gott som varje dag. Äter nästan inget. Vägde mig idag för första gången på veckor. Har gått ner 2-3 kg. Det är ganska lite med tanke på att jag knappt ätit. Jävla förbränningsproblem. Jag är ett överviktigt fetto som äter jättelite och ändå märks det ingenting på vågen. Stört! Jag fick en remiss till en kurator eller vad hon är. Jag måste prata med nån. Man kan inte grina hela tiden, isolera sig och tänka dumma tankar. Å andra sidan har ingen tid och lust att träffa mig. Jag är förmodligen rätt hemsk att umgås med. Fy fan vad jag är trött på att vara jag. Värdelös är man!

Så obehövd.

Igår hade jag en fikabjudning med glögg. Hela dan var bra, hann med att baka bullar och sånt utan att känna stress eller press för den delen. Var lite nöjd över att vilja ha folk hemma istället för att isolera mig. Så berättar min äldste son att han ska flytta hem till tjejen på torsdag. Jag fick en liten chock. Försökte inte tänka på det. På slutet av kvällen när det endast var några väninnor kvar briserade klumpen i halsen och tårarna sprutade. Forsade menar jag. Jag är så ohyggligt ledsen i kropp och själ. Jag skulle nog vilja påstå att jag är mycket deprimerad. 

Jag känner mig så jävla obehövd. Ingen behöver mig längre. Jag har ingen att vara med på julafton. Ingen familj, ingen släkt som bjuder in. Mina barn bor inte hos mig mer så det finns ingen anledning att laga julmat för ingen äter ju. Jag äter inte. Jag har ingen aptit. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Så jävla trött, så värdelös, så obehövd.

Nojja eller inte?

Jag var hos gyn i morse. Det är jag som bokat tid för det har inte känts ok där nere. Hon sa att det kan bero på spiralen "behöver jag den?" Nä, plocka bort den. Jag har tänkt på det länge hur som helst. Vill inte ha några främmande föremål i mig. Grejen var att hon höll på väldigt länge där nere. Länge i mitt tycke eftersom det är så smärtsamt. Jag kved och undrade varför det dröjer så? Då frågade hon igen när jag tagit cellprov. Förra året, sa jag. Jag ska ta cancerprov sa hon men på ett sätt som fick mig att undra vad det var frågan om. Misstänker hon nåt? Jag blev helnojjig. Cancer. Jag har cancer. Såklart. Jag har ju misstänkt det ända sen förra hösten. Alla skrattar åt mig, men jag vet att nåt är fel. Har gynekologen hittat felet? Det är bergis inte sköldkörtelproblematik utan cancer. Har för mig symptomen är detsamma. Dom där diffusa som trötthet, taskigt immunförsvar, energilöshet. När gynekologen sen ville boka en återbesökstid så blev jag orolig. Vadå, återbesök hos gyn? Det var ovanligt. Sköterskan som jag bokade tid hos blev inkallad under undersökningen för att hjälpa till med nåt. Jättekonstigt. Sen när jag skulle få en ny tid så var hon väldigt glättig. Det är nåt, tänkte jag.  

Jag var tyvärr helt kocko i bollen hela morgonen pga julfest kvällen innan, så jag ställde inte tillräckligt med bra frågor innan jag åkte därifrån. På jobbet attackerade nojjan och tårarna sprutade. Igen. Jag visste det. Jag har cancer. Läkarn på VC har ställt fel diagnos. Det är inte sköldkörteln, det är cancer. Mm, det var den underbara dan. Not! 

Ja just det... i ett senare skede av hypotyreos (som jag har) så kan fobier utvecklas. Tack för den. Nu känns allt ännu mer förvirrande. Vad är vad? Vad ska jag tro på? Vem ska jag tro på? Vilket jävla mörker!  

Ny hemsk dag.

Jag tänkte skriva ett inlägg igår om hur fantastiskt jag har mått dom senaste dagarna, men jag hann inte med det. Så i morse vaknade jag och kände att den där vidriga känslan är tillbaka. Jag var så trött och långsam och ville inte gå upp. Jag snoozade i över en timme så jag var tvungen att kompa en stund på morgonen. Jag ville inte alls till jobbet. Jag ville vara hemma och bara gömma mig under täcket. Det ledsna var också tillbaka. En kollega råkade ge extra omtanke och vips sprutade tårarna. Allt känns så hopplöst. Varför är jag tillbaka på ruta 1? Varför varför varför?  Jag förstår inte det här. Jag förstår mig inte på den här sjukdomen eller vad man ska kalla den. Instinktivt vill jag öka min Levaxindos men jag törs inte. Ska ju ta prover på måndag och vill att läkaren ska se hur värdena är just nu. Men bakslaget suger och tar energi och mer än så. Fan vad jag hatar detta!

Vändpunkt eller bara en turdag?

Om det så är tillfälligt så ska jag minnas den här dagen. Det är så sällsynt att jag känner mig pigg och har vita ögonvitor (istället för grusiga blodsprängda) att jag måste skriva ner detta för att verkligen känna att idag... idag är en bra dag! Jag sov oförskämt bra hela natten. Mer än 8 timmar utan att vakna till en endaste gång. Jag låg och drog mig för stressa det gör jag bara inte. Bara ordet stress ger mig ångest. Fy vad läskigt det är med negativ stress, usch.

Så småningom klev jag upp. Bestämde mig för att äta en snabb frukost och skippa att läsa tidningen. Jag ville inte förlora en minut av tiden för hushållsbestyren. I veckor har mitt hem förfallit. Jag har inte orkat ta tag i städningen. Jag som är pedantiskt lagd har inte ens brytt mig på sistone. Det visar i och för sig på hur nere och orkeslös jag varit. Idag kastade jag mig över städningen med hull och hår. Och när svetten rann i ansiktet så blev jag överlycklig. Svett, halleluja! Äntligen funkar den biten som den ska. I veckor har jag frusit och har heller inte orkat göra nånting som fått mig att bli varm. Jag gjorde mitt hem mysigt och rent med nystrukna gardiner och dukar. Adventsstjärnorna kom ännu mer till sin rätt. Som avslutning ska jag göra en kalops - ett långkok. Lite märkligt med tanke på att aptiten lyst med sin frånvaro men idag är jag sugen. Jag tar tillfället i akt. 

Idag är det utgång med kompisar. Vi ska fira en kille som blivit 40. Jag kan ju aldrig bestämma mig längre om jag ska haka på kuliga saker förrän in i det sista. Under dan var jag rätt sugen på att gå ut och festa  och vara lite social, men nu bangar jag nog ändå. Jag blir stressad av den tidiga tiden, halv sex ska vi ses. Klarar inte det... Så det blir inget. Kanske man kan komma senare, men jag skiter i det. Än är det en bit kvar helt klart... Oavsett; den här dagen har varit fantastisk så långt. Jag har musik på högsta volym och dansar fram i hemmet och det tyder på glädje.