Det går åt rätt håll men inte själsligt.

Jag var på första läkarbesöket igår efter att ha fått diagnosen. Tog blodprov i onsdags (man ska göra det en gång i månaden) för att kolla värdena. Min doktor vill träffa mig öga mot öga (istället för att skriva ett brev om resultatet) för hon är lite bekymrad över att jag fortfarande är ledsen. Och jag uppskattar det mycket för det är i princip bara hon som vet hur illa ställt det är med mig i själen.

Vi kan börja med det positiva. Mina värden har förbättrats. Hon skrev ut ett papper med resultatet och förklarade jättebra hur det såg ut när jag tog det allra första blodprovet och hur det ser ut nu och var värdena bör ligga. Det ser hoppfullt ut, men jag måste ha tålamod. Det tar tid. Ska öka min dos något. Varannan dag 50 mg, varannan dag 75 mg. Hoppas det gör nytta. Fysiskt har jag märkt att hårkvaliten är bättre än för ett par veckor sen. Håret känns tjockt som förut. Det är lite torrt i topparna liksom hyn, men man kan ju skylla på årstiden. Jag känner mig något piggare men långt ifrån så som det borde vara. Långt ifrån...

Drar mig undan. Alla drar sig undan från mig. Gråter så gott som varje dag. Äter nästan inget. Vägde mig idag för första gången på veckor. Har gått ner 2-3 kg. Det är ganska lite med tanke på att jag knappt ätit. Jävla förbränningsproblem. Jag är ett överviktigt fetto som äter jättelite och ändå märks det ingenting på vågen. Stört! Jag fick en remiss till en kurator eller vad hon är. Jag måste prata med nån. Man kan inte grina hela tiden, isolera sig och tänka dumma tankar. Å andra sidan har ingen tid och lust att träffa mig. Jag är förmodligen rätt hemsk att umgås med. Fy fan vad jag är trött på att vara jag. Värdelös är man!