Hypotyreos.

Jag vet inte varför, men jag vill inte berätta för hela världen att jag lider av Hypotyreos. Jag borde kanske göra det för många, liksom jag själv inte gjorde, vet inte vad det handlar om när man har nedsättning i sköldkörtelfunktionen. Jag tror jag skäms över sjukdomen. Min bild av den har varit att det bara är medelålders kvinnor som får den. Nu när jag googlat och hört vänner som berättat om döttrar i tonåren som också fått diagnosen, så borde jag ju inte tänka så. Men å andra sidan är jag faktiskt medelålders. Fan, haha.

Samtidigt vill man skrika ut till hela världen att för helvete; jag är inte utbränd, jag har Hypotyreos. Jag är inte fet och ful för att jag glufsar i mig tårtor o pizza, nä, jag är fet och ful för att jag har Hypotyreos. Jag är inte ett stört miffo som grinar i tid och otid, nä jag har Hypotyreos. Jag blir ledsen på alla som måste kommentera hur ofta jag är sjuk. Ja, jag har inget immunförsvar för jag har Hypotyreos.

Livet med hypotyreos:
När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga, allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går ändå upp i vikt. Man känner sig frusen, hur mycket kläder man än sätter på sig.

Man skulle nog kunna säga att det är rätt deppigt att ha drabbats av skiten. Förhoppningsvis tänker jag annorlunda om jag någon gång får ordning på det hela och ett bra liv igen.