Det har det gått 2 veckor sen jag fick Levaxin, medicinen som används mot störningar i sköldkörteln. Man börjar med lägsta dosen 25 mg för att sen långsamt trappa upp. Jag får från och med nu ta två piller, dvs 50 mg. Om två veckor ska blodprover tas igen för analys av värdena. Förmodligen behöver dosen ökas ytterligare. Jag har hört flera med kroniska störningar att dom äter uppåt 175-200 mg. Jag är otålig. Vill snarast märka en förbättring för att få hopp om att det går åt rätt håll. Vill få igång ämnesomsättningen och cellbildningen. Jag vill ha tillbaks mina tjocka hårstrån. Jag vill bli av med alla äckliga kilon. Jag vill vara pigg! Jag är arg. Vilken vidrig sjukdom. Tydligen jättevanlig. Jag tänker på alla som inte får hjälp, som inte vet vad som felar, som lider i det tysta, som blir feldiagnosticerade. Living hell, som jag läste i nåns blogg. Jag hoppas alla läkare kollar sköldkörteln när patienter söker hjälp för utbrändhet, kronisk trötthet, orkeslöshet mm.
Jag jobbade idag, men kan inte påstå att jag skuttade upp i morse. Det har absolut inget med mitt jobb att göra; jag har ett superbra jobb. Nä, det är den här energilösa zombiedvalan som fortfarande spökar. Det är svårt att komma igång, komma till skott, sätta igång. Det är så paradoxalt. Jag är en otålig natur som har svårt för "snigelmänniskor". Människor som behöver göra saker och tänka länge och väl. Å vem är värst av dom alla? Mm, jag. Jag är inte så gråtmild längre, men heller inte glad. Å andra sidan började dagen på sämsta sätt. Jag blev påkörd i sidan av en lastbil. Chauffören skulle helt plötsligt byta fil, mitt i morgonrusningen. Han såg inte mig i sidospegeln. Som tur var hade vi inga större hastigheter. Men min hyrbil är sönderskrapad på sidan så vi fick skriva skadeanmälan och så. Jag blir så trött på alla motgångar. Det ena efter det andra. En olycka händer sällan ensam, hehe. Kul jul. Men jag är inte skadad, så jag får vara glad för det.
Ikväll känns det som det akut ledsna börjar avta. En stor del av det beror på dom vänner som hört av sig. Guu vad det är viktigt att ha nån som bryr sig om en när man är så där ledsen i själen. Sen måste man ju öppna kranen och tömma ur sig skiten. Jag är ju i chock. Aktiva jag med skyhöga krav orkar ingenting helt plötsligt. Jätteskoj. Först får man ju ångest: vad ska dom säga på jobbet, jag är en loser, jag kommer få sparken, jag missar allt det roliga, jag kommer bli bortglömd, jag är stämplad, jag är borta ur leken... Sen resignerar man, skiter i det. Å då är det illa. Då behöver man en uppryckning. Jag fick det och jag är jättetacksam för det.
Jag ringde doktorn. Eller tidsbokningen rättare sagt. Dom sa att doktorn hade patienter hela dan, att hon var upptagen. Jag vart förtvivlad. Typiskt, ingen har tid när det gäller. Jag sa att dom kunde väl hälsa doktorn att hon kan ringa mig ifall hon får en lucka? Det vore jättesnällt. Otroligt nog ringde doktorn nån timme senare. Jag visste inte vad jag ville säga henne. Och varför skulle jag veta det? Jag är fan inte van vid sånt här. Under samtalets gång svamlade jag på. Jag ville veta om det är normalt att vara så här ledsen. Ska man vara så här ledsen i 3 veckor innan medicinen börjar hjälpa? Är det säkert att jag kommer bli bra? Är det säkert att jag inte utvecklar antikroppar och blir kroniskt sjuk? Varför var jag närmast lycklig i dagarna fyra? Hon var stressad. Men några svar fick jag. Hon sa att det lyckliga förra veckan var förmodligen placebo. Att min medicindos är väldigt svag, inte alls tillräckligt, men på måndag får jag öka på dosen. Att man helst inte vill behandla depression samtidigt med hypotyreos, men måste man så gör man såklart det. Att det kommer ta tid. Lång tid. Slutligen sa hon att hon vill träffa mig efter provtagningen. Först var det tänkt att hon bara skulle analysera provsvaren och återkomma till mig om hon fann nåt avvikande, men under samtalet bokade hon en tid med mig. Om drygt 3 veckor.
Jag lugnade mig och sa att ok. Det har knappt gått 2 veckor. Jag ska vänta tills vecka 3 har passerat. Då har jag ätit en högre dos i en vecka. Jag ska vänta och se om det blir nån förbättring. Jag måste ha tålamod. Och jag måste tänka positivt.
Fick mig att dra på munnen :)
Att förlora sin kraft är som att genomgå alla "Sju dvärgarnas stadier":
först blir man TRÖTTER
sen blir man BLYGER - orkar inte träffa människor
sen blir man BUTTER - ledsen och dämpad
sen blir man TOKER - står inte ut och tror man blivit tokig
sen blir man PROSIT - immunförsvaret har sänkts
sen blir man KLOKER - omvärderar livet
och slutligen blir man GLADER - blir stark, vågar säga nej och känner glädje <3
All kärlek till alla som kämpar på! <3
Ännu en dålig dag. Kommer ingen vart med nånting utan är som en zombie, en levande död. Skulle jobba men låg kvar i sängen i timmar och kom mig inte för nånting. Så småningom klev jag upp för att duscha. När jag borstade mitt hår som jag alltid varit stolt över så kom sorgen över mig igen. Mitt tjocka hår är ett minne blott. Stråna är spröda och tunna. Det finns inget liv, ingen glans. Lika dött som blicken i mina ögon. Jag tittade i spegeln och såg en levande död. Glåmig, trött, ful, fet, död. Grät hejdlöst i duschen. Varför hjälper inte medicinen? Är det meningen att man ska må så här jävla dåligt? Jag kan inte jobba om jag mår så här. Jag kan inte träffa nån, inte gå ut, inte ringa. Ingenting. Jag vill ingenting. Mer än att bli kry...
Och där tog orken slut. Har skrivit ett par inlägg, googlat, klippt o klistrat och det sög musten ur mig. Så jävla stört att bli så trött. Det är svårt att acceptera att man går från hundra till noll. Det är fruktansvärt svårt att ta. Hatar!
Tårarna vill aldrig ta slut. Jag bara gråter och gråter. Har ont, galet ont i axlarna. Jag är dödstrött fast jag sovit i nästan 12 timmar. Jag är inte på jobbet idag. Mår så dåligt av situationen. Ingen kan förstå. Jo, dom som har fått diagnosen underfunktion i sköldkörteln vet. Ett jävla lidande. Försämrad livskvalitet. Jo jag tackar jag. Så är det.
Jag började äta Levaxin för 9 dar sen. Efter 3 dar märkte jag skillnad. Jag blev piggare och gladare. Det var så markant (hur länge har jag mått skit egentligen?) och oerhört hoppfullt. I fyra dar var jag lycklig och energisk. Passade på att röja hemma med sånt jag inte orkat peta på på nåt år. Jag var säker på att jag svarade extremt bra på medicinen. Läkaren sa att det skulle ta 2-3 veckor innan jag märker en viss förbättring med orken och att det skulle ta 3 månader innan ämnesomsättningen kommer igång, men jag kände av förbättringen redan efter 3 dar. I går, nä i förrgår (minnet är kort numera), så hade jag tänkt börja träna igen, men det var bara att glömma. Måndag morgon vaknade jag trött och orkeslös. På tisdagen brakade jag ihop på eftermiddagen. Helt slutkörd och mycket ledsen. Idag apatisk och mycket ledsen. Vilket bakslag. Vad fan trodde jag? Att medicinen skulle hjälpa mig? Jag har googlat. Läst så mycket elände om den här sjukdomen. Hur många som inte blir hjälpta. Som lider och mår dåligt. Och jag känner på mig att jag kommer bli en av dom. Eller tänker jag negativt? Kanske det. Depressionen är en av de största symptomen.
Jag orkar inte prata om det här för jag grinar varje gång. Jag hatar att gråta. Särskilt inför andra. Men jag måste få utlopp för min sorg så jag tänker skriva om den här i bloggen. Jag är säker på att det lättar lite på trycket.
Ända sen jag började jobba efter semestern så har jag mått jävligt konstigt. Jag har haft många förkylningar med halsont och varit ganska trött. Jag har skyllt på att jag kanske har jobbat lite för mycket, tränat lite för hårt, tagit ut mig helt enkelt. Den energilösa känslan har förvärrats under hösten och jag har väl tänkt att jag borde uppsöka läkare för att kolla vad fan det är med mig. Varför blir jag aldrig pigg och kry? När min viktökning accelererade, då visste jag att nånting måste vara fel. Så mycket som jag tränar. Så lite som jag äter i proportion till all träning. Vad är det som händer med mig?
Jag ringde och bokade tid hos doktorn. 3 veckors väntan. OK, ingen fara tänkte jag, jag är ju ändå inte akut sjuk. Veckan innan fick jag jätteont i halsen och var så eländig, matt och trött. Jag hostade och mådde skit. Var säker på att det var en bakterie som härjade i min sjuka kropp. Akutdoktorn tog halsprov och kollade mandlarna. Nä, ingenting. Inga bakterier, inget penicillin. Jag blev så frustrerad. Det är omöjligt att det bara är nåt virus, tyckte jag. Jag känner min kropp. Nånting är fel. Varför är jag så ofta sjuk, jag som alltid varit en friskus (innan jag slutade röka)? Varför går jag så mycket upp i vikt? Det finns ingen logik. Jag sover bra, tränar, äter, vistas ute. Vad fan felar? Doktorn lyssnade och förstod. Han sa att han som akutläkare inte kunde gå vidare med undersökningen, men sa att jag skulle gå till min doktor veckan efter för vidare utredning och att han skulle skriva ner det vi pratade om som en hjälp till nästa doktor.
Jag blev dramatiskt sämre. Min orkeslöshet tog över totalt. Varje morgon när jag vaknade kändes det som jag inte sovit en blund fast jag sovit som en stock. Jag hasade till jobbet med noll energi. Slutade med träning, orkade inte. Tappade aptiten. Gick ändå upp 1 kg i veckan. Grät och tänkte nattsvarta tankar. Tappade all glädje. Orkade inte prata med nån. Jag tyckte livet tog slut inom loppet av två veckor.
Jag var nervös när jag steg in hos doktorn. Om hon inte hittar felet så orkar jag inte mera. Hon måste kolla om jag har borrelia eller mycoplasma. Nåt jävla skit har jag drabbats av. Men hur förklarar man diffusa symptom? Jag oroade mig i onödan. Hon lyssnade och tog mig på allvar. Vi skulle gå till botten med detta. Först blodprover - alla tänkbara. Jag fick en ny tid en vecka senare för hon ville prata mer med mig, sa hon. Jag förstod att hon var bekymrad över min depression. Man tog ett antal prover på mig och jag åkte till jobbet. Några dar senare ringde doktorn och bad mig komma för att ta ett kompletterande prov. Dom hade hittat nåt. Nåt med sköldkörteln.
Måndag morgon. Besök två hos min husläkare. Hon gick rakt på sak. "Vi vet vad som är fel nu. Du har underfunktion i sköldkörteln." Hon berättade vad det innebar och allting stämde in på mina symptom. Det fanns en positiv sak med det hela. Det kompletterande provet visade att jag inte har bildat antikroppar. Det betyder att det inte är kroniskt (vilket är det vanligaste). Hon frågade mig om jag haft halsont för ca ett halvår sen. Tja, jag har varit ofta sjuk sen jag slutade röka, sa jag. Kan inte minnas nåt speciellt tillfälle för 6 månader sen. Läkaren sa att förmodligen har jag haft en halsinfektion för 6 månader sen och då hände nånting så att min sköldkörtel har lagt sig i dvala. Den producerar inte längre de livsviktiga hormonerna som styr cellbildning och ämnesomsättning. Hon trodde dock att medicinen Levaxin kan sparka igång funktionen igen. Om ett halvår eller så. Tur i oturen alltså. Jag fick ett recept på medicin och sen ska jag lämna blodprover en gång i månaden. Efter läkarbesöket körde jag till jobbet. Halvvägs kom tårarna, nej dom sprutade. Sköldkörtelsproblem. Vad fan, det har man ju bara hört negativt om. Jävla skit. Jag vände hem och grät resten av dan.
I mitt första inlägg 110108 skrev jag att hade jag hade som mål 111111 att vara rökfri, glad och väga mindre. Vi kan iallafall bocka av rökfri. För det är jag.
Äntligen börjar det bli väl känt att man kan bli sjuk när man slutar röka. Under alla år har man bara fått höra om alla fördelar med att sluta röka; hur smak- och luktsinnet kommer tillbaka, att man lever längre, mår bättre och på alla sätt blir en sund friskus, halleluja. När jag slutade röka förra gången (och höll upp ett år) blev jag efter 3 månader väldigt deprimerad. Oförklarligt ledsen. Jag förstod nånstans att det kunde kanske ha med nikotinstoppet att göra men det var svårt att hitta belägg för det. Till slut fann jag en sida på nätet som tog upp den mörka sidan av att sluta bolma. Visst kunde man bli deppig! Det var en oerhörd tröst att läsa detta, att få en naturlig förklaring till varför gnistan mattats av helt plötsligt. Jag tror att det vände i samma ögonblick som jag förstod att det inte var nån fara, att det var helt normalt.
Depressionen kom som ett brev på posten även denna gång. Det händer nånting efter drygt 3 månader som ickerökare. Glädjen liksom försvinner ett tag, lite omärkligt. Det är hemskt sorgligt att man ska känna så. Jag visste ju ändå att det skulle bli bättre så jag har härdat ut. Det jag inte visste var att jag skulle få så mycket fysiska problem. Alltid hostig, snuvig, krasslig, lättsmittad, känslig, trött, ledsen, deppig. Det är ingen måtta på eländet. Som rökare var jag frisk och aktiv, något smalare och gladare. Som ickerökare känns livet pest. Det störda är att det är nästan tabu att tala om denna bistra sanning. Det är bullshit att det är så bra att sluta röka. Det finns ju inga fördelar! Har man blossat nästan ett paket om dan i 30 år så dröjer det ett år innan kroppen börjar pigga på sig och må bra. Under detta år krävs en enorm viljestyrka och en enorm beslutsamhet att inte åka dit igen. Det är så kämpigt att bli krassligare än man nånsin varit, att bli fetare, äckligare, tråkigare och tröttare. Alla sa att man ska bli finare och sundare. Vilken bluff! Men, det går att härda ut om man vet om detta. Att man måste ge sin kropp ett år att återställa sig. Att det inte är konstigt att man blir hostig då flimmerhåren i lungorna äntligen får resa sig upp. Att man blir sjuk av tungmetallerna som letar sig ut genom varenda por. Det är avgiftning helt enkelt. Och äntligen vet läkarna detta och pratar om det. Dom frågar på hälsokontrollen: "Röker du?" "Nä, jag har slutat för snart 10 månader sen." "Aha... det kan bidra till att du inte mår så bra nu" "Fortfarande? Det är ju länge sen jag slutade." "Ja, det är nu din kropp börjar återställa sig. Det är mycket påfrestande för kroppen."
Its make a sense. Mina råd är:
- ge inte upp, ta inte en endaste cigg! Vägra börja om att sluta, fy bubblan
- ge din kropp ett år att pigga på sig
- gör en hälsokontroll så du vet hur du mår
- om du är mycket ledsen, prata med din doktor
- lyssna på din kropp, du vet bäst hur du mår
- beröm dig själv för varje rökfri dag
- belöna dig själv. Om 98 dar får jag min belöning.... en resa till solen!
Jag har totalt glömt bort min slutarökablogg! När jag rensade "favoriter" på min dator så dök den upp och påminde om sin existens. Taggens blogg... Jag tänkte radera den, men så ändrade jag mig. Nej... inte än. Kanske nån läser den nångång, kanske nån vill veta hur det går? Kanske jag behöver skriva av mig....
För att komma till saken: hur går det för mig då? Är jag rökfri eller blossar jag som en tok så fort jag får chansen? JAG ÄR FORTFARANDE RÖKFRI! :) Jag tog ett djupt halsbloss från en väns cigg i somras och höll på att kräkas. Det var så hemskt med röken i lungorna. Jag mådde dåligt av det där blosset, inte bara för jag kände mig stygg utan även fysiskt. Det går inte. Jag kan omöjligt börja om med den där skiten. Vill aldrig mer börja om att sluta.
Jag tänker inte så mycket på dom i vardagen, men när jag är ledsen så vill jag trösta mig med en cigg. Jag tänker så i nån sekund, sen går det över. Det räcker att tänka tillbaka på det där blosset i somras som var så hemskt. Jag är också rädd att få KOL. Jag hör så många äldre rökare som hostar så där äckligt. Usch, hemskt. Jag åt en hotellfrulle häromdagen och vid ett bord satt ett gäng damer som verkade vara på konferens. En av dom hade en djup röst och var mycket hostig. En slemmig hosta som alla verkade vara vana vid. Jag tänkte direkt: hon är rökare. Mycket riktigt. När dom ätit klart sa kvinnan att hon skulle ut och röka. Jag suckade för mig själv. Så vidrigt. Så där vill inte jag ha det. Jag ska aldrig börja röka igen! Om 3 veckor kan jag gratulera mig till 10 månader sen jag bestämde mig. Det har gått väldigt lätt att inte röka, men sen har det varit annat som varit mindre kul, men det tar vi inte nu. Ciao!
