Dåliga nyheter.

Ända sen jag började jobba efter semestern så har jag mått jävligt konstigt. Jag har haft många förkylningar med halsont och varit ganska trött. Jag har skyllt på att jag kanske har jobbat lite för mycket, tränat lite för hårt, tagit ut mig helt enkelt. Den energilösa känslan har förvärrats under hösten och jag har väl tänkt att jag borde uppsöka läkare för att kolla vad fan det är med mig. Varför blir jag aldrig pigg och kry? När min viktökning accelererade, då visste jag att nånting måste vara fel. Så mycket som jag tränar. Så lite som jag äter i proportion till all träning. Vad är det som händer med mig?

Jag ringde och bokade tid hos doktorn. 3 veckors väntan. OK, ingen fara tänkte jag, jag är ju ändå inte akut sjuk. Veckan innan fick jag jätteont i halsen och var så eländig, matt och trött. Jag hostade och mådde skit. Var säker på att det var en bakterie som härjade i min sjuka kropp. Akutdoktorn tog halsprov och kollade mandlarna. Nä, ingenting. Inga bakterier, inget penicillin. Jag blev så frustrerad. Det är omöjligt att det bara är nåt virus, tyckte jag. Jag känner min kropp. Nånting är fel. Varför är jag så ofta sjuk, jag som alltid varit en friskus (innan jag slutade röka)? Varför går jag så mycket upp i vikt? Det finns ingen logik. Jag sover bra, tränar, äter, vistas ute. Vad fan felar? Doktorn lyssnade och förstod. Han sa att han som akutläkare inte kunde gå vidare med undersökningen, men sa att jag skulle gå till min doktor veckan efter för vidare utredning och att han skulle skriva ner det vi pratade om som en hjälp till nästa doktor.

Jag blev dramatiskt sämre. Min orkeslöshet tog över totalt. Varje morgon när jag vaknade kändes det som jag inte sovit en blund fast jag sovit som en stock. Jag hasade till jobbet med noll energi. Slutade med träning, orkade inte. Tappade aptiten. Gick ändå upp 1 kg i veckan. Grät och tänkte nattsvarta tankar. Tappade all glädje. Orkade inte prata med nån. Jag tyckte livet tog slut inom loppet av två veckor.

Jag var nervös när jag steg in hos doktorn. Om hon inte hittar felet så orkar jag inte mera. Hon måste kolla om jag har borrelia eller mycoplasma. Nåt jävla skit har jag drabbats av. Men hur förklarar man diffusa symptom? Jag oroade mig i onödan. Hon lyssnade och tog mig på allvar. Vi skulle gå till botten med detta. Först blodprover - alla tänkbara. Jag fick en ny tid en vecka senare för hon ville prata mer med mig, sa hon. Jag förstod att hon var bekymrad över min depression. Man tog ett antal prover på mig och jag åkte till jobbet. Några dar senare ringde doktorn och bad mig komma för att ta ett kompletterande prov. Dom hade hittat nåt. Nåt med sköldkörteln.

Måndag morgon. Besök två hos min husläkare. Hon gick rakt på sak. "Vi vet vad som är fel nu. Du har underfunktion i sköldkörteln." Hon berättade vad det innebar och allting stämde in på mina symptom. Det fanns en positiv sak med det hela. Det kompletterande provet visade att jag inte har bildat antikroppar. Det betyder att det inte är kroniskt (vilket är det vanligaste). Hon frågade mig om jag haft halsont för ca ett halvår sen. Tja, jag har varit ofta sjuk sen jag slutade röka, sa jag. Kan inte minnas nåt speciellt tillfälle för 6 månader sen. Läkaren sa att förmodligen har jag haft en halsinfektion för 6 månader sen och då hände nånting så att min sköldkörtel har lagt sig i dvala. Den producerar inte längre de livsviktiga hormonerna som styr cellbildning och ämnesomsättning. Hon trodde dock att medicinen Levaxin kan sparka igång funktionen igen. Om ett halvår eller så. Tur i oturen alltså. Jag fick ett recept på medicin och sen ska jag lämna blodprover en gång i månaden. Efter läkarbesöket körde jag till jobbet. Halvvägs kom tårarna, nej dom sprutade. Sköldkörtelsproblem. Vad fan, det har man ju bara hört negativt om. Jävla skit. Jag vände hem och grät resten av dan.