Tårarna vill aldrig ta slut. Jag bara gråter och gråter. Har ont, galet ont i axlarna. Jag är dödstrött fast jag sovit i nästan 12 timmar. Jag är inte på jobbet idag. Mår så dåligt av situationen. Ingen kan förstå. Jo, dom som har fått diagnosen underfunktion i sköldkörteln vet. Ett jävla lidande. Försämrad livskvalitet. Jo jag tackar jag. Så är det.
Jag började äta Levaxin för 9 dar sen. Efter 3 dar märkte jag skillnad. Jag blev piggare och gladare. Det var så markant (hur länge har jag mått skit egentligen?) och oerhört hoppfullt. I fyra dar var jag lycklig och energisk. Passade på att röja hemma med sånt jag inte orkat peta på på nåt år. Jag var säker på att jag svarade extremt bra på medicinen. Läkaren sa att det skulle ta 2-3 veckor innan jag märker en viss förbättring med orken och att det skulle ta 3 månader innan ämnesomsättningen kommer igång, men jag kände av förbättringen redan efter 3 dar. I går, nä i förrgår (minnet är kort numera), så hade jag tänkt börja träna igen, men det var bara att glömma. Måndag morgon vaknade jag trött och orkeslös. På tisdagen brakade jag ihop på eftermiddagen. Helt slutkörd och mycket ledsen. Idag apatisk och mycket ledsen. Vilket bakslag. Vad fan trodde jag? Att medicinen skulle hjälpa mig? Jag har googlat. Läst så mycket elände om den här sjukdomen. Hur många som inte blir hjälpta. Som lider och mår dåligt. Och jag känner på mig att jag kommer bli en av dom. Eller tänker jag negativt? Kanske det. Depressionen är en av de största symptomen.
Jag orkar inte prata om det här för jag grinar varje gång. Jag hatar att gråta. Särskilt inför andra. Men jag måste få utlopp för min sorg så jag tänker skriva om den här i bloggen. Jag är säker på att det lättar lite på trycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar