Benmärgsprov är en prövning.

Det vart nästan ett trauma att ta ett benmärgsprov. Jag var inte förberedd och hade inte gjort nån som helst research (vilket är ovanligt för jag vill alltid veta vad som väntar mig). Jag vart anti redan när jag steg in på stora universitetssjukhuset. Det var uselt skyltat så jag irrade länge innan jag hittade till hematologen för att fråga var jag skulle ta det vanliga blodprovet. Tjejen sa att det inte var nån idé att göra det före benmärgsprovet för det var alltid så långa köer där. Ok, men var är Provtagningscentralen då. Hon kunde knappt förklara. Istället kom en patient och berättade den krångliga vägen dit. Jag fick gå dit efter mitt benmärgsprov. Jag satte mig i väntrummet och tittade runt. På väggen fanns en infolapp med kontaktuppgifter till en stödförening för dom med leukemi. Kära nån. Vad gör jag här? Varför är jag här?

På slaget halv elva blev jag uppropad. Så fort jag steg in i behandlingsrummet fick jag stora skälvan. Jag vill inte, vill inte. Jag ville inte se instrumenten. Tårarna började rinna. Vad gör jag här egentligen? Jag är frisk! Doktorn kom in. En svensk, manlig. Överinformativ. Jag grinade ännu mer när han berättade att han dels ska ta benmärg, dels ta en bit av själva benet. Jag blev arg på min husläkare som skickat en remiss hit. Utan att förklara vad för prov det handlar om. Jag har våndats sen jag fick kallelsen och såg att doktorn hade titeln Benmärgsprovtagare. Sjukt jävla jobb. Doktorn malde på och ju mer han pratade desto räddare blev jag. Det han sa stämde inte ett dugg med det sköterskan sa när jag ringde hematologen en vecka tidigare. Hon sa att detta gjordes på löpande band numera och kändes ingenting och var helt ofarligt och tar bara 10 minuter och hej o hå. Jag var där 30 minuter för 20 gick åt till att gråta av skräck.

Slutligen lade jag mig på magen på britsen och doktorn drog ner byxan en bit på rumpan. När sköterskan ställde sig vid mitt huvud och smekte min rygg så visste jag att det här blir inte trevligt. Bedövningssprutan var inte snäll i början, men den tar man av pur tacksamhet. Spruta i allt du har, tänkte jag medans mina egna tårar sprutade. När sköterskan smekte mina skuldror väldigt kraftfullt så visste jag vad som skulle komma. Nånting plågsamt och det var det. Själva nålen ner till benet kände jag inte men när han sög upp märgvätskan så ilade det från topp till tå och jag höll på att svimma. Jag hade dessutom börjat hyperventilera. Jag var så rädd, så chockad över den fruktansvärda ilningen som inte går att förklara, så jag höll på att tuppa av. Läkaren sa att han struntar i att ta en benbit eftersom jag är för rädd. Gode gud, det tackar vi för! Jag var helt matt och förstörd när jag hasade till Provtagningscentralen några våningar upp. Tårarna rann i väntrummet. Jag var djupt chockad över vad jag precis varit med om. Så var det min tur att ta blodprov.. 3 rör ville dom ha. Jag är ju van numera med nålstick i armvecket så det var ingen match. Jag tackade och gick till hissen. På vägen ser jag att det formligen sprutar blod ur armvecket. Jag rusade tillbaka och ropade efter hjälp. Två sköterskor hade fullt sjå att stoppa blodflödet. Det var så bisarrt. Min vita blus var blodig. Sjuksköterskan ville ha mina personuppgifter för att rapportera om incidenten och sa att jag skulle kontakta sjukhuset om jag behövde ersättning för blusen. Otroligt nog fick jag bort blodet. Sen åkte jag till jobbet på darrande ben och undrade vad jag gjort för ont för att utstå allt detta. 
  
Jag vet fortfarande inte resultatet. Det är en månad sen jag tog provet, men jag har inte hört ett ljud från läkarna. Antagligen är allt ok då. Jag ser det så tills vidare. Aldrig mer!

Högre dos.

Jahapp, mina värden stiger. TSH ligger nu på 5,3. Så tråkiga nyheter. Jag ska öka Levaxindosen till 100 mg. Det var på tiden. Men läkaren sa iofs att eftersom jag inte har primär hypothyreos så vill man inte öka medicindosen så fort. Man vill hålla den lite lägre för att vara en startmotor åt min sköldkörtel så att den kommer igång igen. Den har blivit skadad av en infektion, men kan friskna till. När vet man inte. Den kanske inte gör det alls. Jag har inte antikroppar iallafall, så jag har inte den primära sjukdomen.  

Jag ringde en sjuksköterska på hematologen. Jag ville veta om jag ska ta ett benmärgsprov eller om det är ett vanligt normalt blodprov. Det nedslående svaret var benmärgsprov. Bara ordet ger mig kalla kårar. Så läskigt. Hon gjorde vad hon kunde för att lugna mig.

Jag tycker det har blivit så konstigt med allting. Not happy.

Vill inte, vill inte.

Idag låg det en kallelse i mitt postfack. Kallelse till Hematologiavdelningen. Till en Dr NN som även har titeln Benmärgsprovtagare. Känner oro. Varför ska jag ta ett sånt prov? Vill inte, vill inte. Tycker inte om min kallelse alls och det kommer en jävla tår. Får tankar att jag har leukemi och kommer dö snart. Just när livet ska bli bra. Så blir det kanske inte så bra ändå. 

I morrn ska jag lämna det vanliga sköldkörtelprovet. Det ska bli intressant. Jag tror absolut värdena har blivit bättre, men inte tipptopp. Mitt bästaste värde är 2,9 hittills. Hände i feb/mars. Då mådde jag väldigt bra. 2,5 är den gränsen jag vill nå med medicinens hjälp. Min lista är lång med frågor till min doktor som jag har tid hos på fredag morgon. Det där andra provet, på riktiga sjukhuset, som ska tas av Benmärsgprovtagare Dr NN, sker 7 juni. 

Helt normalt, men...

Doktorn ringde. Hon har idag fått det skriftliga provsvaret på det speciella blodprovet som togs för 10 dar sen. Mitt blodvärde var för högt så man ville kolla om det bara var tillfälligt och så. Provsvaret visade på inget onormalt, sa hon. Men, sa hon ändå. Man vill ta ett nytt prov på dig. Varför då? undrade jag. Om detta prov var normalt, vad är det då? "Man vill se att det inte är nåt genetiskt", sa doktorn. Jag fattade inte vad hon snackade om. Läkare. Talar i gåtor. Hon får mig att bli orolig. Jag var tvungen att vara rakt på sak för att få raka svar. Kan det vara cancer? Nej. Men vad är det då? Vad letar man efter? "Man letar efter om du producerar för mycket röda blodkroppar. Isåfall kan det vara polycytemia vera." Jag fattar ingenting. Jag ska få en ny remiss för det här speciella provet. Fick också en ny tid hos doktorn (25/5). Dags att ses, tycker jag. Listan med frågor börjar bli stor. Tycker att sköldkörteln som sitter på halsen har blivit större. Det kan innebära struma. Det är ingen ände på bekymrena. 

Har googlat på poly.. nånting - det som dom vill se om jag har utvecklat.... FUCK!

Polycytemia Vera
2011-06-16

Polycytemia vera är en sjukdom som beror på att benmärgen bildar för många blodceller. Man hittar ett högt blodvärde vid blodprovstagning. Även antalet vita blodkroppar och blodplättar kan vara förhöjda. Om det bildas för mycket blod kan man få blodpropp eller blödningar. Överskottet vill ut eller blir för trögflytande i blodet så att propparna bildas. Ibland kan man också ha en besvärlig klåda över hela kroppen, yrsel eller just huvudvärk och trötthet. Sjukdomen är inte vanlig, ungefär 150 personer får sjukdomen i Sverige varje år. Den vanligaste behandlingen är åderlåtning; man tappar ut blod med jämna mellanrum och kontrollerar att blodvärdena ligger bra. Det finns också andra metoder som syftar till att minska blodbildningen i benmärgen.Behandling sker genom att man tappar patienten på ca 4 dl blod. Ibland ges även cellgifter. Det går inte att bota Polycytemia vera, men blodtappning gör ofta att den drabbade kan leva ett väl fungerande liv.

http://www.blodcancerforbundet.se/t3.asp?nodeid=17660

Hypotyreos - ett jävla helvete.

Det funkar inte
går inget bra
bara gråter
borde ditt o borde datt
skiter i det
å ingen ser ändå att jag inget är.

Ingenting kvar.

Känns som man inte har nånting kvar.

Värdena inte ok.

Doktorn ringde om mitt blodprov som jag lämnade i onsdags. Värdena är inte ok än. 4,9 ligger det på. Alldeles för högt. Sorgligt med tanke på att jag ändå har varit nere på 2,9. Hon tror att det beror på att jag åt fel dos av Levaxinet. Det kan dröja några veckor för kroppen att svara på medicinen - åt endera hållet. Jag vet inte jag. Jag tror inte dippen den senaste tiden beror på det. Jag kan dock inte lista ut vad som orsakade det. Ingen kan ge mig svar på det. Det var mer med mina värden som inte var ok. För högt blodvärde helt plötsligt. Hon vill att jag ska ta ett nytt prov för att kolla blodvärdet. Jag kan inte bli orolig. Jag blir bara så förbannad på all den här skiten. Fyfan.  

Tillägg: det förhöjda blodvärdet kan vara "falskt". Det kan uppstå vid vätskebrist. Å jag är kass på att dricka vatten. Annars är det storrökare som kan råka ut för detta. Eller dom som dricker mycket alkohol. Även överviktiga kan drabbas. Ja just det, jag är ju överviktig. Fuck hypotyreos. 

Dippar o deppar.

Jag fattar inte vad det är frågan om. Dom senaste dagarna har jag märkt en försämring igen. Tappar energi och känner mig gråtig. Jag gråter inte, men tårarna lurar bakom ögonlocket. Idag märkte jag att hårkvalitén är så där vidrig igen. Stråna är spröda o tunna. Fingertopparna är torra. Ingen lotion i världen hjälper. Har fått sämre syn. Minnet är uruselt. Häromdagen glömde jag tvätta ur balsamet i håret. Jag blir så jävla orolig. Varför händer det här? Varför blir jag sämre? Jag är så missmodig och tänker att jag kommer aldrig bli frisk. Jag förstår inte varför jag blir sämre. Beror det på att jag drack vin igår? Att jag tränat för hårt i veckan? Vad händer? Känns som jag inte kan få svar på mina frågor nånstans. Jag ska ringa läkaren, men tvivlar att hon kan svara på mina frågor. Jag tror allt är åt helvete. Jag kommer bli sämre, det kommer bli kroniskt, jag kommer få struma, jag kommer svullna upp i ansiktet igen, jag kommer aldrig gå ner mina vidriga kilon som jag fått på köpet med den här vidriga hemska fruktansvärda sjukdomen. Känns deppigt som fan!  

Energilös.

Måste gnälla av mig. Jag tycker det är så segt med allting. Tråkigt och så är jag sådär orkeslös. Jag borde göra en massa, men det tar emot. Är trött och brusar lätt upp. Jag är så trött på att må så här konstigt. Vill tillbaks till värmen och solen. Där mådde jag mycket bättre...

Feldoserad.

Jag har mått ruskigt bra sen jag kom hem från Thailand. Energin och glädjen har varit på topp under hela mars månad. Jag passade på att ha en helvit månad vilket stärkte känslan av att sköta mitt inre och yttre. Jag nyttjade också energin på ett väldigt konstruktivt sätt. Jag har både köpt en lägenhet och sålt min. Allt har gått i ett nafs och helt i min väg. Det känns fantastiskt att få flytta till ett mysigare hem med radhuskänsla och i centrum. Så underbart att få nära till både affärer och kompisar. I juni går flyttlasset och jag längtar mycket. 

Så började jag dippa vid månadsskiftet. Blev lite tröttare och så kom en deppkänsla som inte ens den kommande flytten kunde rå på. Jag märkte också på ett spinningpass att jag inte hade riktigt med ork. Välbekant känsla. Och absolut skrämmande. "Inte nu igen! Inte komma tillbaka, hemska hemska symptom!" I samma veva gjorde jag en hälsoundersökning på jobbet (vi får en sån vartannat år). Man tar blodprover för att kolla socker, järnhalt, kolestrol etc. Men också sköldkörteln. Jag hade tagit Levaxintabletten på morgonen så jag sa till sköterskan att dom kan bortse från testresultatet vad gäller TSH. Dessutom går jag redan på kontroller hos min läkare. En vecka senare kom provresutaltet hem per post. Man gratulerade mig till mina extremt goda värden förutom sköldkörteln då då. Men det visste vi ju om. Det som ändå oroade mig var att värdet hade gått upp till 3,9. Trots att jag ätit Levaxin. Hur fan kan det gå upp? Jag hade ju 2,9 utan medicin sist vi kollade. Jag tänkte att man måste ha gjort nåt fel. 

Några dar senare (förra veckan) var det dags att lämna ett blodprov på vårdcentralen (det ska gå 6 veckor mellan gångerna nu). Mådde inte superbra men tänkte att jag var trött av all anspänning av mina bostadsaffärer. Lämnade ett prov med en känsla av att det inte skulle vara ett bra värde. Nästa morgon så var det nåt som fick mig att titta på Levaxinburken (jag hade sovit oroligt hela natten. Kände mig väldigt orolig i hela kroppen när jag vaknade). Jag tog min tablett och läste på etiketten. 50 mg. Eh, va? 50? Men vad fan. Jag ska ju käka 75 mg. Var är den burken? Vem har bytt ut burken? Sabotage! Ja, man blir nojjig av hormonbrist... Det som hänt är nog så att när jag hade lägenhetsvisningen så gömde jag såklart båda Levaxinburkarna. Sen efter visningen tog jag fram den ena burken och har inte sett att det är den med lägre dos. I 10 dagar har jag ätit för svag dos. Sakta men säkert har mina hormoner minskat och påverkat kropp o själ. Förklaringen var en enorm lättnad. Men så klantigt! Min läkare ringde idag om provsvaret (hon har varit på semester, därför dröjde det). Hon var mycket förbryllad över resultatet. 6,6 i värde. Det är inte bra! Jag berättade vad som hänt. Hon var glad att det fanns en förklaring, annars hade hon inte förstått nånting alls. Hihi, pinsam jag är som förväxlar medicinen. Jag måste göra om blodprovet men dessvärre om 5 veckor. Så kan det gå när haspen inte är på.