Låg och i behov av en Dr Phil (dag 11).

Dag 4 i denna vita månad har varit riktigt tuff. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att det har med alla omställningar att göra. Kände mig väldigt låg, omotiverad och hade som en klump i halsen emellanåt. Jag behövde lite peptalk (pt) från PT och mailade honom. Jag skrev att det kändes motigt, att jag inte har nån energi, att jag har svårt att tro att jag kommer gå ner i vikt när jag tvärtom känner mig tjockare än nånsin, att magen inte funkar och bla bla. Jag fattar ju innerst inne att jag inte kan förvänta mig mirakel efter bara några dar, men jag behövde gnälla av mig lite. Typiskt nog vill jag röka när jag är lite nere och det kändes ju inte bättre av att inte få röka nu heller. Mm, det var tungt ett tag där strax före lunch. 

Jag gick ner till gymmet och vägde mig och konstaterade att jag gått ner hela 0,2 kg sen förra veckans vägning. Hujeda mig vilket kanonresultat. Not! Så svarar Dr PT att det är vanligt med den här energilösheten. Att dom 3-4 första dagarna tömmer kroppen på kolhydrater och fettet börjar spjälkas (för att maten ska kunna omvandlas till energi måste den spjälkas - min not), att jag ska dricka MYCKET vatten för det är nu jag kommer börja gå ner i vikt. Iallafall så fick hans mail mig att inte ge upp. Jag och kollegan gick på lunch. Som jag åt... Laxen var helt underbart god. Saftig som om den varit ångkokt, vilket den säkert var förresten, hehe och till den ett berg med grönsaker och tzatziki. En kanonlunch! Sen gick vi ut på promenad i duggregnet och det gjorde också gott. Jag pallar ju inte att konditionsträna just nu, så promenaderna är min räddning. Stegräknaren slutade på ca 8000 steg idag. Egentligen borde det ha varit mer för som vanligt hade jag kommit åt nån knapp som gjorde att stegräknaren slutade räkna ett tag där. Skitsamma! Jag brydde mig knappt idag. 

Ett tag tänkte jag ta kompledigt under eftermiddagen för att åka hem och dra täcket över huvudet, men så kom ny energi och helt plötsligt var klockan fem och dags för att sjunga i kören vilket alltid ger stor glädje. Innan dess var det en kollega som undrade hur det var med mig. Hon såg på mina steg att jag inte var så värst piggelin. Jag berättade som det var. Då visade det sig att hon själv hållit på med GI i sex veckor. Hon hade massor med goda råd att ge mig. Hon prickade in dom flesta av biverkningarna som jag känner nu, men hade också en hel del uppmuntrande besked att ge mig, så med ens kändes det bra. Är glad att jag får så mycket stöttning! Jag tror det blir bättre i morrn!

Trots att jag krisat och tänkt på cigg hela dan, till och med tänkt att jag ska ta en när jag kommer hem (har 2 1/2 paket liggandes i lådan), så har jag inte rökt. Jag är impad av mig själv! 

Talk to me, Taggen ;)