Fifan (dag 2).

Jag visste det. Jag visste att det skulle bli en skitdag och jag visste att jag är en jäkla loser som gav efter. Den första dagen är man alltid så himla karsk, motiverad och hundra säker på att det kommer gå så bra att sluta puffa. Sen kommer dag 2. Jag har tänkt på cigg hela dan. Rastlösheten slog till också. Och deppighetskänslan. På eftermiddagen kändes det riktigt mörkt. Jaha, jag får inte röka, inte äta, inte festa, inte göra ett jävla skit. Kul liv eller? Samtidigt så vet jag ju att det bara är irrationella tankar som spökar. Att det går över, håll ut liksom, men vad hjälper det? 

Strax före hemgång från jobbet började den lille djävulen på vänstra axeln överrösta ängeln på den högra: "ta en prommis ner till stan, så kan du smygröka dom där ciggen du har i väskan". En känsla av hoppfullhet infann sig. Jaaa... jag kan ju röka - bara litegrann iallafall. Ängeln pep till: "nej, gå inte på det där. Gör det inte, du kommer få sån ångest. Du kan hålla dig, det har inte ens gått två dar!" Jag gick ut och kände den iskalla kylan mot mina kinder. Nä, ingen prommis. Tog t-banan utan att ha rökt. Yes, jag stod emot. När jag sen väntade på bussen som skulle komma inom 2 minuter gjorde sig djävulen påmind igen: "kom igen, tänd ciggen, du hinner!" Ängeln hade inte en chans. Jag tände en cigg. Den smakade inget speciellt alls. Den gav ingen kick heller. Jag tyckte jag stank när jag satt på bussen. Skämdes. 15 minuter senare tänder jag nästa cigg (den sista i paketet). Den smakar inte gott alls och nu hörs änglarösten, rätt kraftfullt till och med: "Fifan, vad dåligt. Vad patetiskt att blossa 2 cigg på det där sättet. Är du desperat eller?" Det dåliga samvetet kom med kraft och jag stampade sönder halva cigarretten och bestämde att jag aldrig mer ska ha nåt jävla reservpaket i väskan - ifall att. Så urbota dumt! Sen var jag arg och besviken på mig själv resten av hemvägen.

Vågar jag tala om att jag misslyckats om nån frågar? Äh, vägra hyckla. Jag är bara en människa, noll perfekt. Några bakslag ska inte knäcka mig. Ikväll börjar jag läsa i Allen Carrs bok. Behöver stöd.