Efter 3 veckor med 100 mg.

Jag tog ett nytt blodprov den 18 juni för att kolla TSH. Några dar senare kom ett brev från min läkare (som är på semester) att mitt värde ligger nu på 1,7. Tjohoo! Det är en nivå med normal livskvalitet. Hon skrev att jag ska fortsätta med 100 mg. Efter 3 v känner jag att det börjar slå över åt andra hållet. Är liksom orolig inuti mig. Instinkten säger att 100 är för mycket. Jag har på eget bevåg minskat till 75 mg varannan dag och 100 mg den andra dagen. Får se om det inre pirret lugnar sig lite.

Igår anmälde jag mig till Itrim. Jag är ett fetto och behöver hjälp. Jag hoppas och bönar och ber att min ämnesomsättning är normal så jag kan gå ner i vikt om jag minskar på kalorierna... Den 9 aug har jag tid för en hälsoanalys. Usch... man skäms ju över sin kropp :/

Benmärgsprov är en prövning.

Det vart nästan ett trauma att ta ett benmärgsprov. Jag var inte förberedd och hade inte gjort nån som helst research (vilket är ovanligt för jag vill alltid veta vad som väntar mig). Jag vart anti redan när jag steg in på stora universitetssjukhuset. Det var uselt skyltat så jag irrade länge innan jag hittade till hematologen för att fråga var jag skulle ta det vanliga blodprovet. Tjejen sa att det inte var nån idé att göra det före benmärgsprovet för det var alltid så långa köer där. Ok, men var är Provtagningscentralen då. Hon kunde knappt förklara. Istället kom en patient och berättade den krångliga vägen dit. Jag fick gå dit efter mitt benmärgsprov. Jag satte mig i väntrummet och tittade runt. På väggen fanns en infolapp med kontaktuppgifter till en stödförening för dom med leukemi. Kära nån. Vad gör jag här? Varför är jag här?

På slaget halv elva blev jag uppropad. Så fort jag steg in i behandlingsrummet fick jag stora skälvan. Jag vill inte, vill inte. Jag ville inte se instrumenten. Tårarna började rinna. Vad gör jag här egentligen? Jag är frisk! Doktorn kom in. En svensk, manlig. Överinformativ. Jag grinade ännu mer när han berättade att han dels ska ta benmärg, dels ta en bit av själva benet. Jag blev arg på min husläkare som skickat en remiss hit. Utan att förklara vad för prov det handlar om. Jag har våndats sen jag fick kallelsen och såg att doktorn hade titeln Benmärgsprovtagare. Sjukt jävla jobb. Doktorn malde på och ju mer han pratade desto räddare blev jag. Det han sa stämde inte ett dugg med det sköterskan sa när jag ringde hematologen en vecka tidigare. Hon sa att detta gjordes på löpande band numera och kändes ingenting och var helt ofarligt och tar bara 10 minuter och hej o hå. Jag var där 30 minuter för 20 gick åt till att gråta av skräck.

Slutligen lade jag mig på magen på britsen och doktorn drog ner byxan en bit på rumpan. När sköterskan ställde sig vid mitt huvud och smekte min rygg så visste jag att det här blir inte trevligt. Bedövningssprutan var inte snäll i början, men den tar man av pur tacksamhet. Spruta i allt du har, tänkte jag medans mina egna tårar sprutade. När sköterskan smekte mina skuldror väldigt kraftfullt så visste jag vad som skulle komma. Nånting plågsamt och det var det. Själva nålen ner till benet kände jag inte men när han sög upp märgvätskan så ilade det från topp till tå och jag höll på att svimma. Jag hade dessutom börjat hyperventilera. Jag var så rädd, så chockad över den fruktansvärda ilningen som inte går att förklara, så jag höll på att tuppa av. Läkaren sa att han struntar i att ta en benbit eftersom jag är för rädd. Gode gud, det tackar vi för! Jag var helt matt och förstörd när jag hasade till Provtagningscentralen några våningar upp. Tårarna rann i väntrummet. Jag var djupt chockad över vad jag precis varit med om. Så var det min tur att ta blodprov.. 3 rör ville dom ha. Jag är ju van numera med nålstick i armvecket så det var ingen match. Jag tackade och gick till hissen. På vägen ser jag att det formligen sprutar blod ur armvecket. Jag rusade tillbaka och ropade efter hjälp. Två sköterskor hade fullt sjå att stoppa blodflödet. Det var så bisarrt. Min vita blus var blodig. Sjuksköterskan ville ha mina personuppgifter för att rapportera om incidenten och sa att jag skulle kontakta sjukhuset om jag behövde ersättning för blusen. Otroligt nog fick jag bort blodet. Sen åkte jag till jobbet på darrande ben och undrade vad jag gjort för ont för att utstå allt detta. 
  
Jag vet fortfarande inte resultatet. Det är en månad sen jag tog provet, men jag har inte hört ett ljud från läkarna. Antagligen är allt ok då. Jag ser det så tills vidare. Aldrig mer!